Har ni sett det där "Vem vet mest?" på svt? Det brukar jag se inne hos grannen ibland. Programledare är Rickard Nånting och det är han som är den stora behållningen med programmet. Att han slutade på bingolotto till förmån för Lotta Engberg är en skymf för mainstreamtrivselfredagsmysprogramledarna (jo, det är ett ord - jag uppfann det nyss). I vilket fall som helst är det halv till helsvårt att koncentrera sig på programmet i fråga när man hela tiden funderar på två saker:

Ett: Vem i glödheta helvetet stylar Rickard?! Hans v-halsar är djupare ringade än Elvis är död och det i sig borde sätta sprätt på alla varningsklockor tycker man.

Två: Hur kan Rickard veta alla svaren?! Han verkar ju så himla klok och rapp och han kan tydligen allt i hela världen. Jag har säkert sett ett hundratal frågeprogram med karln och han vet alltid vem som svarar rätt eller fel.

Nu har jag löst den ena gåtan. Nummer två. Alltså, Rickard kan inte alla svaren. Han har en liten manick, typ som en hörapparat, i ena örat, och i den får han alla korrekta svar upplästa av en gubbe som sitter i ett helt annat rum. Det fungerar ungefär som en mobiltelefon tror jag. Detta borde ha gett mig ro men det ger mig egentligen bara ytterligare huvudbryderier. Nämligen - hur kan gubben i det andra rummet då veta alla svar? Och om det fungerar ungefär som en mobiltelefon den där magiska öronmackapären - blir det inte oerhört dyrt att ringa hela programtiden ut? Fast dom kanske använder comviq kompis eller telia vänner eller nåt? Den viktigaste frågan återstår dock: VEM STYLAR HONOM?????

//Anna, riktigt brydd

Oki, jag gillar svensk film. Faktum är att jag har en fil mag i svenska filmer, allt jag behöver att göra är att hämta ut den om jag vill. Så mycket gillar jag svensk film. MEN, svenska deckarrullar håller helt enkelt inte. De blir för pretentiösa, de försöker vara för mycket liksom. Detta gäller Beck och Wallander och nu också den där triologin av Stieg Larsson. Jag gillade faktiskt första filmen, den var lagom mörk och man hann inte riktigt reta upp sig på detaljer.

Den andra filmen har jag just kollat klart på. Den är någonstans mellan dålig och fånig, precis så att man vill hitta fel i den. Och fel finns det.
1: Paulo Roberto spelar sig själv och är en häftig crimefighter.
2: Vilken gammal GRU officer låser inte sin ytterdörr?
3: Om man väger 38 kilo och blir skjuten tre gånger med en 9a sen nedgrävd i jord. Hur gör man för att X -antal timmar senare gräva sig upp ur sin grav. För att därefter gå in och svinga en yxa i huvudet på någon?
4: Om nu säkerhetspolisen och div superagenter är inblandade. Hur kommer det sig då att ingen i hela världen lyckas spåra hennes hennes nätaktiviteter?
5: Ett klassiskt James Bond fel gjorde även filmens torped. Efter att han har knockat Paulo (weeii, btw) samt en tjej till. Så sågar han inte upp dem med sin för ändamålet medhavd motorsåg. Han stampar inte ens på dem, nää han går därifrån och låser ladan de var i och sen tänder han på den utifrån. Jag kan ta det i en James Bond film men inte här.

Nää det blir högst två ledsna bananer i betyg./Patrik, lite bättre själv.

Min fru liggar och muspruttar mot mig!! Hon säger - fan vad jag är slapp, förr var det annat ljud i skällan minsann! Hon muspruttar i tre olika toner, som ett jävla 50 -tals band. Vad ska jag göra med det här?/Patrik, undrande...

Då är jag snart iväg till skolan igen. Jag fick ju åtminstone gå på ett kurstillfälle innan jag blev supersjuk. Däremot har jag nu missat två tillfällen och ligger således en del efter antar jag. Och idag ska vi köra en coreklass halva kurstillfället, vilket sett fram emot jättemycket men inte törs ställa upp på när jag fortfarande inte är helt kry. Känns lite oambitiöst och fånigt men känner jag min läshjärna rätt lyckas jag kanska fiffla till mig dom där 7,5 högskolepoängen ändå i slutänden.

Isa är nersövd och Patrik stirrar in i väggen. Fritt fram att sticka m a o.

Ett litet inlägg till bara. Såg ni när Anna Anka gästade Robban Aschberg? Om inte - grattis! Fru Anka kan man ju ha sina åsikter om, vilket hela Sverige tycks ha. Jag själv anser att hon är som ett glas halvljummet vatten när man är lite törstig: Lite intressant och triggande i en halv sekund men något man kunde klarat sig lika bra utan. Vad som däremot skrämde mig var Aschbergs uppträdande. Som ett gammalt snuskgubbekåtslag satt han och hetsade upp sig över Ankans uttalanden om avsugningar och tighta kroppar. Hela programmet igenom föreföll han glömma bort såväl sin egen fru som sin roll som programledare till förmån för halvfjong i brallan och lystna blickar samt gubbflås tillägnat sin gäst. Nä, fy Robert. Nu sjönk du allt lite. Du hade inite behövt vara jättesamhällskritisk eller såga Ankan i studion men hade du inte kunnat bevara ett uns proffesionalitet som programledare åtminstone? Blä...

//Anna, off to school.

Igår hade vi familjefilmsvisning och såg två filmer varav en hette "Benjamin Button" och var ungefär lika bra som ett glas utspädd saft (funkar för att släcka törsten men inte mycket mer).
Den andra filmen däremot skrattade vi sönder oss till. Ja, inte Isa för hon sov sig igenom hela familjekvällen men jag och Patrik då. Fast skratten kom mest i slutändan av filmen då vi, på allvar, började spåna kring om det fanns en tanke eller poäng bakom filmen. Om den var tänkt att vara ironisk eller om skådisarna (Jennifer Aniston och Owen Wilson) var med i ett spännande projekt som inneburit att man inte fick läsa igenom manus innan man tackade ja till rollerna.

Filmen hette "Marley och jag" och huvudtemat i filmen var att visa hur tokigt det kan vara att vara hundägare (tror vi) och hur trofast och fint det är att ha en hund som familjemedlem och hur trist det är för alla barnen när hunden i slutändan dör. Ja, han dör. Jag avslöjar med glädje slutet så att alla som tänkt se filmen slipper.

Annars handlade filmen om hur vardagen förändras när man får familj. Jennifer Aniston var en framstående reporter som blev heltidshemmafru. Owen Wilson var framgångsrik krönikör som hae en chef som älskade honom men han strävade ändå efter annat. BLAHA BLAHA.... Ni fattar. Det fanns ingen twist i filmen, inga problem och ingen verklighetstrogen skildring av någonting. Det var bara sockervadd rakt igenom.

Det roligaste var ändå när smörighetsgraden steg i taket i slutet av filmen. Om ni promt skall se något av filmen så se de sista tio minutrarna (det kommer ändå kännas som en evighet) och återkom om ni tror att det är ironi. Jag önskar innerligt att det vore det men vet någonstans att så inte är fallet.

//Anna, inte bra på att välja filmer.

Då har det hänt!! återkommer snart till vad. 

Jag och frugan var hos grannen och kollade in Jägarna. Jag har sett den men det var över en mansålder sedan. Lassgård far runt i Norrbotten och är Stockholmsjävlig och förstör för alla invånare så lever i harmoni med naturen. Dvs dem skjuter på allt som rör sig ute på mossen, däribland några renar en ryss och en efterbliven. Så kan dem givetvis inte ha det så Lassgård sätter hårt mot hårt och det går sådär tills en åklagare ifrån Stockholm kommer upp för att hjälpa till. Åklagaren spelas av (och här kommer det där som jag åtsyftade i början) Helena Bergström, och detta i en film som Colin Nutly INTE har regisserat?!!? Jaa jag vet, men det blir bättre. Vad jag såg (och jag tittade väl) så grät hon inte heller, åtminstonde inte så att det syndes. Det här är ju som att hitta Jimmy Hoffas lik samtidigt som man rider på storsjöodjuret OCH träffar Elvis samtidigt.

Nu vaknas nattning, men först en dusch. känner mig smutsig efter den där dusten med Lessgård och Jäkel./Patrik, skall tvinga frun att blogga i morgon.

 

Då har vi just sett klart filmen "angel" med Helena Bergström och Rolf Lassgård, och eftersom Helena hade huvudrollen så var regissören....just det ni gissade helt rätt Colin Nutely. Vi hyrde den lite som på skämt, asså man hyr ju inte en film med dom förutsättningarna och förväntar sig att man skall bli rörd på något sätt förutom på det där oroliga sättet som man kan erfara när man har ätit en dålig chili. Det här var värre, vi resonerade lite kring det hela och kom fram till att det här är nog Colins sätt att göra upp med den cyniska kändisvärlden, allt via ett stageat självmord som berättades i filmen tre gånger och filmades två gånger. Ingen av gångerna var det bra heller, och allvarligt Lassgård skall spela stora tjocka pappor och inte sluskiga Keith Richardpersoner, inte ens Keith själv gör ju det särskillt trovärdigt. Att sen ärkekråkan Rickard Wolf spelade sig själv mer eller mindre var väl varken bra eller roligt, mannen ser ju för fan ut som en baseballhandske i ansiktet, sen gör ju inte porslinsfasaden saken bättre. Måla varannan tand svart, sparka knäna av honom och använd honom som en Liberatchiflygel.

Jag blir så trött, jag ska bara på ren jävelskap bli regissör och casta Bergström i en film där hon varken får gråta eller stamma! - Du hörde rätt Helena! vi tar det igen, den här gången UTAN tårar , och snyt dig för helvete. Det lär bli hennes undergåg/Patrik måttligt road..

PS: Hon grät 9 ggr under filmen, nej det är sant 9 gånger.  

Nu har jag sett "Mamma Mia". En chickflick sådär mitt på dagen eftersom jag är sjuk och eländig och Patrik ändå inte ville se den. Det har gett följande resultat:

-Jag tycker inte speciellt mycket om musikaler längre.
-Jag gillar inte ABBA-låtar riktigt så mycket som förut.
-Jag tycker att Meryl är en sämre skådis än innan.

Ibland blir jag galen! Jag tror verkligen ibland att jag inte tycker om vissa saker bara för att. Bara för att alla andra tycker att de är bra. "Mamma Mia" är en hyllad musikal (jag ska tillägga att jag aldrig sett musikaluppsättningen) och jätteomtyckt över hela västvärlden. De av mina vänner som sett filmen anser att den är hur mysig och meddragande som helst och fantastisk om man gillar musik, musikaler och ABBA. Det trodde jag att ajg gjorde. Men uppenbarligen skulle det mer till.

Nåväl, jag har även hyrt chickflick nr 2 : "Sex and the city-the movie" så än är det inte kört.