Igår hade vi familjefilmsvisning och såg två filmer varav en hette "Benjamin Button" och var ungefär lika bra som ett glas utspädd saft (funkar för att släcka törsten men inte mycket mer).
Den andra filmen däremot skrattade vi sönder oss till. Ja, inte Isa för hon sov sig igenom hela familjekvällen men jag och Patrik då. Fast skratten kom mest i slutändan av filmen då vi, på allvar, började spåna kring om det fanns en tanke eller poäng bakom filmen. Om den var tänkt att vara ironisk eller om skådisarna (Jennifer Aniston och Owen Wilson) var med i ett spännande projekt som inneburit att man inte fick läsa igenom manus innan man tackade ja till rollerna.

Filmen hette "Marley och jag" och huvudtemat i filmen var att visa hur tokigt det kan vara att vara hundägare (tror vi) och hur trofast och fint det är att ha en hund som familjemedlem och hur trist det är för alla barnen när hunden i slutändan dör. Ja, han dör. Jag avslöjar med glädje slutet så att alla som tänkt se filmen slipper.

Annars handlade filmen om hur vardagen förändras när man får familj. Jennifer Aniston var en framstående reporter som blev heltidshemmafru. Owen Wilson var framgångsrik krönikör som hae en chef som älskade honom men han strävade ändå efter annat. BLAHA BLAHA.... Ni fattar. Det fanns ingen twist i filmen, inga problem och ingen verklighetstrogen skildring av någonting. Det var bara sockervadd rakt igenom.

Det roligaste var ändå när smörighetsgraden steg i taket i slutet av filmen. Om ni promt skall se något av filmen så se de sista tio minutrarna (det kommer ändå kännas som en evighet) och återkom om ni tror att det är ironi. Jag önskar innerligt att det vore det men vet någonstans att så inte är fallet.

//Anna, inte bra på att välja filmer.