-Maammaaaaaa!!!Jag ska äta min macka nu! (Uppfodrande ton)

Bra, tänker kanske vän av ordning? Ungen hade bara igen macka i stunden för uttalandet. Alltså blir innebörden av hennes resonemang följande: Mamma - Gå och bre en macka till mig för jag är hungrig och jag vill ha den NU så att jag kan äta den NU.

-Men gumman, vi ska ju äta lunch snart... (Snäll, vänlig och pedagogisk ton)

Dum argumentationsteknik ska det visa sig. Dessutom är innebörden i mitt uttalande följande: Du ska INTE äta någon macka nu eftersom vi ska äta lunch strax och om du äter en macka nu inte kommer vara hungrig då när jag slavat vid spisen för din skull (otacksamma unge).

-Meeeen Maaammmaaa!!! Då väntar vi lite med lunch så jag hinner äta min macka! (Positiv och glad ton)

Knäckt av en tvåårings argumentation alltså.

//Anna, kan ändå inte låta bli att vara stolt.