Jag kollar på Isa och biter ihop och ber ungen hålla käften eftersom hon gnällt och gnysslat precis hela dagen. Varför kan hon inte förstå vad jag säger? Varför har hon så litet perspektiv på saker och ting? Varför förstår vi inte varandra?

Jag lovar att försöka komma ihåg att...

...när jag var åtta så var sommarlovet oändligt långt.

...när jag var fjorton så var ett tremånadersförhållande jättelångt och när jag sedan blev dumpad var jag förkrossad minst lika länge.

...när jag var elva var det mystiskt och härligt att sitta uppe tillsammans med pappa mitt i natten då sverige spelade fotboll.

...när jag var tretton och hade bråkat med en av mina bästa vänner trodde jag att jag skulle få leva ensam, utan vänner, resten av livet.

...när jag var tolv så var alla över 20 vuxna och förståndiga och gamla människor.

...när jag var femton så trodde jag på fullaste allvar att det var normalt att dricka en kvarting brännvin special och sju cider under en utekväll.

...när jag var sexton och blev bedragen av en kille första gången (vad jag vet) så trodde jag att det var mitt fel och ändrade allt möjligt på mig själv bara för att han skulle älska mig.

...när jag var sjutton så släckte jag ner en hel studentfest i Sunne bara för att kunna smita in och få en glimt av föremålet för min stora, olyckliga förälskelse.

...nät jag var sju var jag övertygad om att det inte fanns någon människa i hela världen som visste eller kunde mer än mamma och pappa.

...när jag var tjugosex funderade jag över vilka perspektiv jag kommer ha om ytterligare tjugosex år.

//Anna, klängranka.