Min man låter som en läspande, efterbliven mullvad ungefär. Han har varit hos tandläkaren och spenderat mina surt förvärvade mammapengar och tydligen köpt sig världens mest effektiva bedövning så att min fantastiska middag förfars nu på spisen eftersom det bara är jag som kan äta i familjen för tillfället. Isa ville inte heller ha, trots att hon lärt sig tugga, det var något om för mycket salt i maten....

Eftersom Patrik då friskt spenderar mina pengar har jag i veckan sysselsatt mig med att söka jobb av olika karaktär. Jag tänkte att det är på tiden att pröva sina vingar lite och se om man överhuvudtaget har en chans att slå sig in i arbetslivet igen i framtiden. Men eftersom jag vet att jag inte kan hoppa på någon heltidstjänst för tillfället så är mina försök lite halvhjärtade. Jag sökte en alldeles utmärkt passande tjänst för mig tidigare i veckan - en som jag verkligen skulle vilja ha i framtiden, men även denna var heltid och skulle snart tillsättas. Jag skrev ett sånt där korrekt personligt brev där man ska skryta om sig själv samtidigt som man ska vara så ödmjuk som möjligt. Sände detta och dagen efter skrev jag till företaget igen och bad dom kasta den ansökan åt helvete eftersom den förmodligen ser ut som alla sjuhundraelva miljarder anra ansökningar dom får på samma tjänst. Jag förklarade där hur jag tänkte kring jobbsökeri - helt öppet och ärligt - och pratade kring hur jävla svårt det är att få en rekryterare att, endast via ett mail, förstå hur fantastisk och passande man verkligen är.

Idag sökte jag ännu en passande tjänst. Denna bara på 30%. Nu skrev jag ett vanligt personligt brev och CV igen och om dom inte hör av sig blir jag faktiskt lite besviken. Hur ofta passar man in på precis alla kriterier? Och hur många jobbar egentligen som kommunikatörer eller dekoratörer? Och hur många är egentligen intresserade av just runt 30%-ig arbetstid?

//Anna, rastlös.