Jag är alltså inte sjuk.

För det var ju inte därför jag fick gå in smittoskyddsvägen? Och det var ju inte därför jag sökte vård? Och det var ju inte därför provtagerskorna och läkaren mötte mig i fulländade smittoskyddsmunderingar med svetsmasker och sopsäckar? Och det var väl inte därför jag hade feber båda gångerna dom tog tempen? Och det var vällan inte så att det var därför jag däckade i frossa på britsen med min bebis? Och inte var det väl så att det var därför dom hittade spår av smitta i blodprovet?

Näpp.

För dom hittade inget konstigt i halsprovet, ingen rodnad i halsen och dom vita blodkropparna såg tydligen ut som dom skulle. Jag kunde för all del ringa själv imorgon och kolla upp om svininfluensaprovet gett utslag. Och om mitt tillstånd förvärrades kunde jag alltid ringa rådgivningen så att rådgivningen återigen kan uppmana mig att söka vår på vårdcentralen.

Varför jag sökte hjälp? Ja, det var ju den lilla detaljen med en veckas skyhög feber och ett så skräpigt allmäntillstånd att jag börjar oroa mig för hur jag sköter om dottern. Nå, det skulle säkert gå över snart tröstade doktorn och under tiden jag satt och ammade skrev hon ut en receptbelagd hostmedicin som, när jag hämtade den på apoteket, visade sig vara mig obruklig då man inte bör ta den när man ammar. Så skickade hon ut mig bakvägen med ett leende och ett "Vi skickar ju såklart en räkning på det här".

Jag klagar inte gärna på sjukvården i Sverige, då jag anser att vi har en hyfsat bra standard där man får snabb betjäning och bra bemötanden. Men det finns ju alltid undantag.

//Anna, hemkommen från det där undantaget.