Innan ni läser och bedömer detta inlägg vill jag bara understryka hur jävligt det har varit dessa två veckor i mykoplasmans grepp. Lägenheten har sett ut som skit, ungen har varit understimulerad och gnällig eftersom hennes päron varit så tråkiga och ingen mat har blivit lagad (förutom när världens bästa mormor var här och lagade en måltid). Med detta i åtanke alltså...

Patrik kom just hem från skolan. Strax innan hade jag ringt och bett honom köpa godis till sin numera sockerberoende fru (detta eftersom i stort sett det enda jag lyckats få i mig under sjukdomstiden är sockerstinna soppor av diverse slag). Han svarade affärsmässigt att "det skall jag försöka ordna. Bra, tack, hej." Jag menar det är ju lite pinsamt att låtsas som om man pratar med sambon när klasskompisarna hör?

Under tiden han varit i skolan har jag sanerat lägenheten en andra gång, dammsugit och skurat alla golv. Dessutom tog jag mig en promenad med barnet till affären för att inhandla middagen som jag förberett och tillagat så att Patrik bara kunde sätta sig i ett rent hem och äta när han kom hem.

Ja, han är alltså hemma. Och köpte inte godis utan bullar. Bullar är inte godis, jag vill bara säga det. Men okej, han försökte. Sen frågar han lite anklagande; "Du har väl bloggat?" När jag säger att det har jag inte responderar han rappt; "Men vad har du gjort under tiden jag varit i skolan då?"

Ordningen är återställd. Nu till min helt ärliga undran: FÅR JAG SLÅ HONOM????

//Anna, en bra fru.