Har just lyssnat på "Svenne Banan". Den nya förutspådda sommarplågan. Jag lägger ingen värdering i låten i sig, behöver inte tycka till egentligen. Det som fick mig att tänka till var ändå hur länge detta ska fortgå. Jag syftar på nedgörandet av oss själva. Svenskar älskar att håna svenskar. Vi är lama, tråkiga, gör bort oss på fyllan, tragiska, soffpotatisar, blyga, korrekta osv osv. i all oändlighet. Inte sällan ger vi oss själva otroligt nedlåtande omdömen. Och att vara "osvensk" är en komplimang. Och att kasta skit på sig själv hyllas och är roligt.

Är det verkligen självdistans? Jag är inte fullt så säker. Jag har själv en humor som angränsar till hur roligt det är att distantiera sig till sig själv eller "de sina" genom att påvisa de töntiga eller fåniga  sidorna av saker vi faktiskt gör dagligen.
Men menar "svensken" (jag är återigen jättegeneraliserande och det får ni bara ta) att han på riktigt skrattar så hjärtligt åt sig själv och den sorgliga figur han vill visa att han är. Charterresenären med knagglig turistengelska, den tanige lumpenkillen, dansbandskillen som aldrig får till det, den sura busschaffisen, överklasstanterna. Ja, vi kan figurerna. Men måste man alltid skratta åt dom?

Samtidigt finns det grupper i Sverige där det inte är lika okej, i samma utsträckning iallafall, att göra sig rolig över. Kanske är det för att dom arketyperna faktiskt fortfarande utgör en majoritet av befolkningen? Charterresenären med dålig turistengelska existerar kanske inte i samma utsträckning som den pösiga lattemamman med nyaste "kussimurravagnen" på stans café? Men i så fall är det väl en jämställdhetsfråga? Och det tror jag inte heller.

Jag är iallafall rätt trött på att man bör skämmas hela tiden. Och skäms man inte är man som sagt "osvensk" eller så gör sig till. Kanske skäms jag lite över mig själv ändå då. Iallafall för att jag läser aftonbladet på nätet varje dag och bloggar. För att vara en bloggare är också sådär svensson nu ju. Och hujedamig om man vore en sån!

//Anna