Den här minisemestern verkade ha en tendens att få min kropp att svälla ännu mer. Eller så kokade vi vår dotter framför brasan och därför bestämde hon sig för att expandera rejält.

Idag är jag jättetrött och jättespänd i magen och inte alls särskilt sugen på livet i stort.
Vi hade en reservplan där på ön, om någonting skulle gå snett. Stugans ägare, såtillika våran kock, var utsedd förlösare utifall att barnafödandet tänkte sätta igång. Jag hade en egen agenda såklart, som gick ut på att om Patrik blev för berusad och stökig skulle jag sätta igång och föda bara för att. I vår familj är det viktigt att straffa varandra ordentligt med skuld om den andre verkar ha roligare än en själv nämligen.
Nå, ju längre kvällen led var det ändå bara jag som skulle stå som den stora förloraren verkade det som.



Någon allsång vid brasan blev det inte. Inte heller berättades det kvalitativa spökhistorier. Min make gjorde ett tappert försök att dansa poledance framför elden men det hela havererarde. Däremot bräckte grabbarna varandra i historieberättning av sekretessbelagd karaktär och i slutet av kvällen; ja, då var det väl inte mycket snack helt enkelt.

Till sist: en helt autentisk konversation som efter ett glas eller trettio tycks vara helt logisk:

"Alltså, det är noll eller inget som gäller..."

"Verkligen? Noll eller ingenting?"

"Ja, du ser, bara en sån sak!"

//Anna, tänker sova strax.