Jag läser Linda Skugges inlägg om äktenskapet idag. Hon skriver att hon inte längre tror på äktenskapet. Att det är en kvinnofälla och än idag är vi inte jämställda, i vardagen bryts alla fina ord om jämställdhet ner och kvinnan får ta ansvar för jobb och hem. Så nu, efter fjorton års äktenskap, som hon trodde på, har hon ju skilt sig.

Vad jag kan tycka att Skugge missar (fatalt) är hennes egen (för face it, hon skriver rakt inte om ALLA kvinnor eller ALLA äktenskap, hon skriver om henne och hennes. Vilket är helt ok, men man ska inte luras av det) del i den icke-jämställda vardag hon levt i. Hon är skitnöjd över att vara självförsörjande och dra in pengar som hon lägger på hög och samtidigt kunna försörja sina barn själv och städa och laga mat och vara en jävel på att arbeta hårt och vara en medmänniska.

Jag anser inte att vårt samhälle är jämställt ännu. Däremot anser jag att vi alla, kanske t o m särskilt de som känner sig ojämlikt behandlade, har ett ansvar att förändra detta. Ser Linda detta? Ser hon att hon, genom att vara fröken duktig hela tiden, kanske stjälper sig själv?

Vi ska gärna vara självförsörjande, det är bra. Vi ska helst undvika att vara beroende av staten genom bidrag, soc och A-kassa. Men varför är det så fult och dumt, att under vissa perioder i sitt liv, vara beroende av någon annan? Är det inte trevligare att vara beroende av någon man känner än av staten? Det är först när en beroendeställning missbrukas för egna syftens skull som det blir en maktfråga.

Vårat samhälle är idag byggt på att det är fördelaktigt att vara en enhetlig familj och att ingå äktenskap, särskilt när du har barn.

Det är väldigt lätt att hamna i en beroendeställning. Men om man gör det, vems ansvar är det att ta sig ur denna om inte ens eget? Och, för all del, om man nu lever i tvåsamhet, bådas.

Idag måste vi fixa bilen och beställa linser. Underhållande. //Anna