Dagen började med en inbjudan till grannen tillika supervännen för en frukost a la lyxliv. Det är inte alltför ofta det händer faktiskt. Inte alls vad jag kan minnas, å andra sidan minns jag senast tre veckor tillbaks i tiden, allt annat är ett töcken.

Iallafall avhandlades diverse skvaller och bebisprat så den kvoten är fylld för dagen. När vi skulle gå därifrån behagade barnet somna i bärsjalen och hennes mamma hade inte hjärta att väcka henne så vi har drällt runt på stan och betraktat fotfolket i en timme istället för att gå hem.

Det fick mig att bli full i skratt när jag ser vilka idiotiska saker vi håller på med dagligen. Som t ex att stöna och mumla tyst när vi har bråttom och vill komma förbi en kö eller folksamling. Istället för att sluta fega och högt och tydligt (gärna vänligt också) fråga om man inte kan få gå förbi eller komma fram. Då flyttar folk ofta på sig, om inte annat så av chocken. Eller när man själv ber om ursäkt för att någon springer in i en på stan. Karlstad måste vunnit VM i inspringning i folk på stan. Och det är alltid den stackare som blir tillknuffad som själv ber om ursäkt! Halvdryg som jag är tycker jag det är lite roligare att dra saker till sin spets då och tydligt deklamera hur otroligt ledsen man är när ens klumpiga, långa skånk till fot smugit sig under någon annans igen!

Eller vad ger vi för mötet mellan två personer som inte vet på vilken sida av den andra man ska gå vilket resulterar i en skuggboxningsfight som alltid slutar i en krock. Ta kommandot istället och beordra personen mittemot vilken sida han ska hålla sig till.

Eller så fortsätter vi med pinsamheterna. Det är väldigt roligt för utomstående betraktare åtminstone.

Nu påstår Isabels mormor att hon ler ett riktigt leende, så då har man missat det till förmån för bloggen. Hon ljuger nog...

//Anna, kaffesugen