Jag bestämde mig för att ta en promenad med Isa för att inhandla storpack blöjor och tandkräm och diverse andra livsnödvändigheter för att överleva vardagen. Lång story kort:

Vägen till köpcentrat tog ca en dryg halvtimme.
Isa knorrade i magen under shoppingen och jag tappade en lins, blev frustrerad och hävde ur saker ur vagnen för att kunna lämna den utanför medans jag bar på ungen i affären.

Vägen från köpcentrat tog 45 dryga minuter.
Det började regna.
Isas barnvagn blev genomblöt.
Isas täcke blev genomblött.
Isas mamma blev genomblöt.
Isas mormor blev genomblöt
Jag gick med en femkilosunge i sjalen på magen, en femkilosryggsäck på ryggen, en dyngsur barnvagn skjutandes framför mig med massa varor i och ett paraply som skydd för det värsta för Isa i handen.

Väl hemma upptäckte jag att jag tappat nycklarna någonstans. Skit och pannkaka!!! Och såklart gjorde jag det dummaste och ringde Patrik och berättade. Jag skulle nog inte kommit undan ändå eftersom han jobbar på köpcentrat där jag förmodligen loosade nycklarna.

Allting är nu genomsurt och hänger på tork, utom barnet som jag, med stort mod och styrka, skyddade från ovädret tidigare. Medans hon sov HELA vägen hem kämpade jag i mitt anletes svett för att beskydda mitt barn. Men om Patrik var tacksam? Han hånade mig bara för den lilla nyckelincidenten. Om han bara kunde ta och växa till sig nån gång.

//Anna, den generösa och ödmjuka i förhållandet