Igår såg vi en fruktansvärt värdelös film. Inte bara var skådespeleriet uselt. Storyn och karaktärerna var fantastiskt icke-trovärdiga samt manuset i övrigt saknade egentligen allt. Det förefaller vara lite av vår grej att välja urusla filmer.

I vilket fall som helst ledde denna horribelt värdelösa historia, oss åskådare, in på en disskussion om relationer. Att Patrik och hans vän var rörande överrens om att alla av kvinnligt kön har borderline bortser vi från. Och bortsett från det alltså är jag mer än benägen att hålla med i sakfråga.

Det verkar nämligen som om självförverkligandet idag står i all fokus. I media, i kulturen, i samhället. Detta i sig är väl inte fel eller dåligt men det tar sig ofta uttryck i ett otroligt själviskt tänkande där man inte alls verkar ta hänsyn till människor runt omkring.


Vi skall ta vara på våra drömmar, sträva efter att uppnå allt det vi vill ha inom jobbet, i relationen till sin partner, hos vännerna, i familjen och i hemmet. Vi skall ställa krav! Vi skall sätta ner foten! Vi skall minsann visa att vi är något och någon! Och vi skall leva upp till våra egna satta krav på oss själva (vilka inte sällan är små).

Men vi ska inte så ofta ta hänsyn till vad våra barn önskar och vill. Inte låta våra partners "kväva oss" med sina krav. Inte stanna på ett jobb om man tycker att det är tråkigt, bara för att man måste ha en inkomst.

Vi skall vara individualister, för vi lever ju i ett individualistiskt samhälle. Vi skall bara ha ansvar över oss själva, ingen annan kommer att lyfta upp eller fram dig, det får du göra själv.  "Varje själ är en fri själ", "Var man för sig själv", "Själv är bäste dräng".

Det slutar inte här. (Tyvärr). Om det slutat här kunde vi kanske samsas om utrymme ändå och ta viss hänsyn till varandra. Men så kommer fortsättningen.

Du duger heller inte om du inte är speciell och annourlunda. Oavsett om det är du själv som ställt dessa krav på dig (vilket det är eftersom alla andra är för upptagna av sig själva) eller inte så måste du hela tiden bli bättre, starkare, mer framgångsrik. Det avstannar aldrig. För du måste ju förverkliga dig själv. Och du själv är ju bäst av alla. Bättre än allt annat. Förverkliga det nu.

Bort med allt kollektivistiskt tänkande. Blir du sjuk har du dig själv att skylla, samt ta hand om. Är du arbetslös ska du ordna det för dig helt själv (fast gärna med dom där kontakterna du knutit under åren). Vill du åka långt bort och sticka ifrån allt ansvar hemme, då ska du göra det! Det är ju dig det handlar om! Eller?

En liten tanke iallafall...
Jag vill inte leva så. Jag har ett för stort hjärta för att bara få plats med mig i. Jag vill inte endast ha ansvar över mig. Jag vill ansvara för alla jag känner runt omkring mig. Inte ha fullständigt ansvar. En liten liten del räcker i vissa fall, en något större del vill jag ta ansvar för i andra. Jag ska inte göra bara som jag vill. Ibland är inte valet mitt. Ibland måste jag kompromissa och ta hänsyn till vad andra vill och behöver. Det är nog så jävla självförverkligande kan jag tala om.

//Anna