Jag blir väldigt trött på mig själv när jag faller tillbaks in i den osäkerhet som förföljde mig genom tonåren samt in i det som torde vara någon form av vuxenvärld. På människor som av ren och skär egen osäkerhet skall sänka en genom spydiga kommentarer eller utsagor med elak underton och bitter eftersmak. Detta skall ej stå att förväxlas med ironi eller sarkasm eller underfundig humor (som ibland slår fel även det såklart).

MEN. Det som stör mig mest är alltså min egna osäkerhet som kryper fram vid vissa tillfällen. Jag är van att kunna bita ifrån och avväpna människor som ska spela allsortens slags spel i känslolivet. Kanske min graviditet gör mig lite blödigare? Fast jag vill inte bli feg för det.

Btw såg jag en dokumentär om ett barn född i vecka 23 idag. Den var vääldigt liten. Men skrämmande mycket människa, så mycket människa faktiskt att jag började förstå vad som rör sig därinne nu. Läskigt.
Jag orkade inte se klart så jag vet inte om den överlevde. Men det är fortfarande fantastiskt att hon som lever inuti mig faktiskt skulle vara ett jättejättelitet men jättejätteverkligt barn om hon kom utanför min kropp (jag vet inte hur det där är per definition ännu men jag gissar att så länge det bor i kroppen är det ett foster??).

//Anna