I "Wallander"-serien mördas fantastiskt många människor i Ystad varje år. Den slitna kommisarie Wallander himself plågas av ensamheten och lindrar den med congac och klasisk musik. Det enda han har kvar av familj är sin dotter och det är för henne och för jobbet som han existerar. Lite liknande sin kollega i Stockholm faktiskt, kriminalkommisarie Beck. Skillnaden är väl att kommisarie Beck lever i en något mer researchad polisverklighet än Wallander (Observera! Något mer...).

Kriminalarna i Stockholm och Ystad skiljer sig bland annat i att  man i Ystad utbildas i skytte med jaktgevär som kriminalare. I Stockholm anlitar man tolkar som talar serbokroatiska eller bosniska. I Ystad talar tolkarna jugoslaviska. Punkt.
I Ystad finns det numer bara 4 personer kvar och alla jobbar inom polisen, resterande del av befolkningen har haft ihjäl varandra. I Stockholm är det lite mer troligt att ett mord poppar upp då och då (kanske inte så bestialiska och genomtänkta som på TV dock).

Näää, jag orkar inte ens reta upp mig mer egentligen. Alltsedan TV:n kom tillbaks i mitt liv ser jag bara på skit. Och vems fel det är? Patriks såklart.

Idag ska det bakas en sockerkaka. Jag slet mig ut i feberyra i 20 minus för att skotta fram en BMW, åka mig ner till Ålidhem i en halvmeter snö ENDAST för att köpa ingridienser till den där kakan (för att det var synd om oss sjuka). När jag kommer hem har jag glömt ströbröd och jag får inte uppfinna eget. Så därför är P på väg ner till Ålidhem igen. Själv tänker jag inte gå utanför dörren idag.

Däremot kommer jag stå i köksfönstret och skratta åt grannarna som har skottveckan. Det snöar alltså ca 5 cm i timmen nu. Gött snömos!

//Anna