Då jag här på jobbet talar med våra unga deltagare så försöker jag få dem till att tänka långsiktigt. Att inte förvänta sig att drömmjobbet dyker upp bara för att man går och väntar på det. Att välja ett mål och sen göra allt man kan för att nå det. Att en förändring blir som ringar på vattnet och att en förändring i tex jobblivet leder till förändrade hemmaförhållanden osv osv.

I februari är det 9 år sedan jag låg på botten, mycket mer än vad jag tidigare hade gjort. En kort summering av läget då kan se ut som följer:
- Jag hatade vaktjobbet lika mycket då som nu, jag provjobbade på Adecco men vantrivdes där med så efter en kort stund så var jag tillbaka i TUBen.
- Mitt alldeles färska X och jag hade strulat fram och tillbaks under två månader, hon toppade det hela med att bli ihop med mig och SEN gå och lägga sig med sitt X.
- Jag hade pga bostadsbrist flyttat "hem" igen.
- Min bil fick körförbud pga rost (kan tyckas trivialt men var grädde på moset).
- Ekonomin var kört i botten.
- Kliniskt depprimerad med sömnsvårigheter och mycket mörka tankar.

Någonstans i det där så insåg jag att en fundamental förändring måste till. Att den inslagna vägen inte kommer att föra mig till lyckans förlovade land. Cut your losses och bygg upp en ny grand plan. Jag bestämde mig för att plugga, även om det tog ytterliggare något år att komma dit pga ekonomi och tvivel. Vad ville jag? Hur tar jag mig dit? 9 år senare så har jag barn en fru, drömjobbet och en utbildning. Kausalitet, det ena leder till det andra. Men hur får man någon att inse det, hur gör man den högst subjektiva upplevelsen till någon annans insikt? däri ligger problemet för dagen./Patrik, funderingar i Sunne.