Först och främst vill jag varna känsliga läsare. Detta inlägg är icket för sparsmakade, kräsna eller ni som tycker att kiss och bajs bara är tramserier och fånigheter och någonting man bör hålla för sig själv. Alla ni bör sluta läsa här (jag vet att ni kommer läsa i förskräckt förtjusning ändå men ni kan ju alltid hävda att ni inte gjorde det eftersom jag varnade innan).

Iallafall var dagen idag, dagen då det nästan hände.

Jag promenerade i godan ro, på väg till den stora aktivitetsparken, för att möta upp min moder (som nu även går under namnet "det undermedvetna"). Halvvägs framme (ungefär tio minuter innan jag skulle träffa henne) kände jag den där lite obekväma känslan. Jag var rejält skitnödig helt enkelt. Nåväl. Jag skulle ju strax möta upp henne och i den där parken finns ju massor av toaletter även - det skulle nog lösa sig.

Patrik ringde när jag väl var framme i parken och då bev det plötsligt allvar! Jag måste bajsa! Nu! Så jag kunde icket koncentrera mig på samtalet mer utan avslutade snabbt med ett krystat "Hejdå älskling - snart skiter jag ner mig..."

Febrilt letade jag efter närmsta toalett men då barnet sov i sin vagn beslutade jag mig för att knipa igen och skynda mig upp till restaurangen där morsan huserade. Då kunde hon passa ungen medans jag gjorde det jag skulle. Efter ytterligare dyrbara minuter stod jag utanför restaurangen och knappade telefonnumret och ringde och ringde. Mobilen var avstängd! Jag valde mellan att trycka mig in med vagn genom ett hav av julbordsköande människor eller vända åter till andra toaletter. Jag valde det senare. I ankvaggande gång gick jag bort mot fler toaletter - nu var det bråttom! När jag sneddade förbi lekparken kom jag på att de offentliga toaletterna var väldigt mycket för trånga för att trycka in en barnvagn i och samtidigt såg jag en kvinna med sitt barn i parken. Jag skyndade mig upp och frågade om hon kunde hålla ett öga på barnet medans jag gick på toa. Hon hann knappt svara ja innan ajg var nere vid toaletterna. Nu skulle det äntligen ske! Men ve och fasa! Toaletterna var låsta och nu sprang jag med pockande arsle mot en annan restaurang för att se om dom hade toaletter. (Kvinnan i lekparken måste ha trott att jag var en blåidiot). Den var också stängd och ajg kunde ju inte lämna ungen hursomhelst så jag fick springa upp i parken igen, hämta barnet, hädiskt bajsnödig, springa vidare ner i parken, mötas av ännu fler låsta toaletter och svettigt börja se mig om efter en skogsdunge att skita i. Jag var helt desperat! Vad skulle jag ta mig till??

Här började jag allvarligt fundera på möjliheten att skita på mig och gå hem till morsan, vänta i hennes trapphus, nerskiten och jävlig, för att få låna en dusch eller tre samt rena småbyxor.

Då kom jag på en tredje restaurang och jag valde det som min sista utväg. Inrusande med andan i halsen kastade jag barnvagnen i famnen på restaurangbiträdet - skrek åt honom att hålla ett öga samt se till att ingen tallade på barnet och så rusade jag in på toan. Då var papperjävlet slut!!! Nästa toalett hade papper och jag hann precis av med det som av skulle och slängde mig ner och...

...inget kom... och inget kom... och inget kom... och sen kom det...

Jag gjorde mig av med det som ut skulle på under minuten och när jag tvättade händerna tittade jag mig i spegeln och möttes av en spegelbild som visade en rödblossig, svettig nuna med simmiga ögon. Jag såg helt sjuk ut. Men nu var det över. Jag hade klarat det. Stegade ut, tog barnvagnen och sa till biträdet att "Så var man sju kilo lättare!" När jag kommit på vad som farit ur min mun fick jag lika bråttom därifrån som jag hade haft in.

Nu tittar jag medlidsamt på mammor med barnvagnar som jag möter och undrar om dom går och är lika skitnödiga som jag var. Gud bevare dom då.

//Anna, klarade sig den här gången också.