Nu när jag å frun har varit ett par så här länge så är det väl ändå dags att ta tag i det där brölloppet. För det är ju så i våra liv att det hela tiden måste hända någonting, flateline är farligt och vi undviker det med aktiviteter. Dessutom är ju Oskar och Beda (våra referenspersoner då de träffades kort innan oss) redan gifta OCH har barn. Det där med gemensama tatueringar väntar vi dock med tills vi har flyttat till Kil. Jag känner att det börjar bli dags för att planera festen och oroa mig för sven6an så snart svaret har inkommit. 

För ett års sen låg jag i syrrans gästsäng och sms:ade med Anna som var i Ö-vik i sin chefs stuga. Vi provoecerade varandra till att skriva mer och mer vågade mess (inte av sexuell natur utan den som vågade ta större och större kliv emotionellt). Därefter fick jag ett mail på Fejjan, det var ett erbjudande jag inte kunde tacka nej till, som man säger i gangstervärlden./Patrik, sa inte nej.