Sociala hinder.

Till skillnad från min sambo har jag haft en mycket underhållande och mysig dag i Karlstadsolen. Ett litet missöde på uteserveringen dock då jag föll handlöst mot magdräpardöden men lyckades i sista stund rädda fallet genom att slita loss koftan på en tjej framför. Och uteserveringen stämde in i en gemensam suck av lättnad. Man kommer undan med en hel del när man är pregnant som sagt.

Här hemma hade det ringt på dörren. En kille i enmetershöjden hade frågat Patrik om det fanns någon som ville leka hemma. Fantastiskt! Precis så kände jag för att fråga en tjej idag som var med på fikastunden. Hon verkade trevlig och kul och eftersom jag har skralt med umgänge hade det varit så bra att bara frågat typ "vill du bli min vän?". Men vad är det med oss "folk" och sociala konventioner som ställer till det så att man är helt fel ute om man är den som frågar såna saker?

Jag minns att jag en gång lovade mig själv att inte hindra mig från sådant jag verkligen vill om det bara är p g a sociala konventioner. Nu hindrade jag mig själv ändå. Töntigt...

//Anna, lite fegare än vanligt.

Kommentarer
Postat av: BB

Värsta modiga ungen! Tag lärdom av det, fråga den där andra. Du, vill du ta en latte? (Du kommer snart bli en latte-morsa ändå, så det är lika bra att börja med en gång.)

2009-04-18 @ 09:00:34
Postat av: Anna

Du har onekligen en poäng där.

2009-04-18 @ 09:08:54
URL: http://lyckligaparet.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0