Det är väl själva faen oxå! Ikväll ringde Tesse, en av de mina från Norrlands inland, och önskade god valborg eller nåt liknande. Det som är själva faen är inte att hon ringer, det gör mig bara varm i hjärtat. Utan det är att jag inte hinner ringa tillbaks och då känner jag mig som en trasig kompis som aldrig hör av sig. Vad mer som är faen är att jag PÅ RIKTIGT tänkte ringa henne. Så sent som igår vandrade mina tankar uppåt i Sverige och jag funderade över telefonering dit upp. Nästa gång ska jag förbanne mig hinna först ;)

Nåja, dom hade iaf lite snö kvar, trots att det var riktig vår även där. Jag skröt lite extra om vårat sommarväder och rekommenderade en flytt söderöver. Mest för min egen skull såklart!

Nu haver vi ätit ihjäl oss hemma hos Mamma, tacos, kakor, fikabröd och vinegums. Man måste ju balansera upp alla hurtiga styrkepromenader vi företagit oss i veckan!
Så då väntar jag på att Patrik ska sluta jobba. Han har precis lämnat oss för jobbet på SJ i två timmar. Inte fullt så personlighetsutvecklande kan jag tänka. Så vill ni bidra till vår ekonomi ikväll har ni två alternativ. Ett något enklare än det andra:

1. Ge karln min en heltidsanställning (vi kan nöja oss med 30-35 000/månad i lön, det handlar ju inte bara om pengar) med åtta veckors betald semester och fasta jobbtider Mån-Fre 9.00-17.00.

eller

2. Ring och surra strunt med mannen så inte han hinner ringa upp och vi får en supertelefonräkning att betala med våra surt förvärvade pengar från försäkringskassan nästa månad.

Imorgon ska vi ut i skogen och hajka lös med delar av Patriks lössläppta umgänge från storstan. Jag kommer att representera den kvinnliga och nyktra delen av sällskapet (vill vi gärna ge sken av). Jag ser verkligen fram emot det iallafall, inte minst för Patriks skull. Och Munkfors vill man ju alltid vistas i?

//Anna, bloggstatus: påtvingad.