Vi börjar i Måndags kan jag tycka...
Då åkte jag till Luleå för att jobba och gärna jobba in några timmar så att man fick komma sig hem i normal tid på Torsdag kväll. Tanken var att sticka till Västerås p åFredag morgon. So far so good.
Men väl i Umeå på Torsdagens eftermiddag föddes den ultimata idén att fortsätta färden ner till Sundsvall, bo över på hotell och således komma snabbare till Västerås.

På Torsdagens afton lyckades jag med konststycket att i stort sett vrida rygg och baknacke av mig själv till Patriks stora fasa (han började väl fundera på om han skulle bli tvungen att göra allt fulgöra gällandes flytt himself). Så i , vad han säger all välmening och vad jag börjar fundera på var i någon slags skum hämndaktion, erbjuder han sig massage av den ledbrutne undertecknade. Jag sitter nedanför sänkanten, han bakom och jag har överjävligt ont när han masserar. Så säger jag nåt sånt där fint till honom och med det mest resoluta handgreppet knäcker och vider han min nacke rakt bakot, uppåt, så att han kan kyssa mig.
Hade jag inte i den stunden blivit stum av smärta och chock så hade förmodligen Sundsvalls alla hotellgäster utrymt hotellet i tron att mitt avgrundsvrål skulle vara brandlarmet.
Fråga inte varför han gjorde så... Vi vet fortfarande inte...

Fredag förmiddag lyckades vi iaf ta oss till Västerås för att börja packa och slänga skräp. Lilla Anna kom förbi och var till den absolut största hjälp man kan tänka sig. Dels i städ- och packväg. Dels som diplomatisk funktion mellan mig och Patrik. Dessutom var hon ett mycket underhållande sällskap. Vi körde sju vändor till Masstippen i Västerås (något större än i Obbola) under tiden som Patrik sentimentaliserade över gamla dikter och skolfoton. Lite bilder från möbelslakten kommer senare.

På kvällen checkade vi in på mina sista bonuspoäng på hotellet i Västerås och fick bo i sviten minsann. Patrik hävdar fortfarande att badkaret var groteskt långt fastän jag kan tro att det var nån deci längre än normalfallet bara.
Efter en usel kvällsbuffé, där jag nästan skar av mig hela näven med brödkniven, klev vi över till kårhuset i Västerås och tog några öl med de inflyttade studenterna på byn . Jag fick som vanligt äran att känna mig jättedum när jag beställde en irish och den stackars idiellt arbetande studentbartendern for runt hela huset i jakt på whiskey och brun farin. Det slutade med en fyra i ett glas bredvid kaffet för det var tydligen rätt ont om såväl socker som grädde. En eloge till bra service för att vara idiellt arbetande skall han åtminstone ha.

På Lördagen fortsatte packandet och städandet och förstärkning i form av världens bästa Jeppe kom. Klockan 14:40 påbörjades färden mot de norrländska vidderna igen och den historian får vara lämnad därhän ett tag. Jag behöver nämligen ta itu med helvetet här ute i vardagsrummet (nej, inte Patrik, ahn sover lite. Jag menar flyttkartongerna, städmanin håller på att äta upp mig djupt innifrån).

Vill bara tillägga att i Västerås är det uppenbarligen mode att ikläda sig de defenitivt kortaste  minikjolar i världen. Om ni undrar hur kort som är lagom nog för att vara "inne", så se bara till att en blygdläpp eller två syns. Då borde ni vara i hamn. Jag var klädd i burka som slutade på mitten av låret. Värsta tantvarningen alltså. // Anna