Vi är väldigt okontant med varandra, jag och min man. Vid början av vår promenad hittade jag en liten vän iform av en kattunge. Tro mig, jag och djur går inte alla dagar ihop och oftast tröttnar jag på söthetshalten inom några minuter. Fast nu kanske hormoner och moderskänslor gjorde mig svag och jag blev i vilket fall som helst vän med bebiskatten.

Den följde mina fotspår i fem och en halv koilometer, jag räddade den från stygga hundar, bar den över trafikerade vägar, lät den sitta under min tröja när den frös och inte orkade gå längre. Den blev min. Bara min och vi älskar varandra nu.

Sen kom vi äntligen hem och jag sa åt Jane (ja, hon heter så nu, eftersom Tarzan var obrukbart när jag bestämde att kattungen var en hon) att nu fick hon vackert gå hem. Min man sa att hon iallafall INTE fick följa med oss in. Så nu hör jag Jane jama och gråta utanför ytterdörren och min elaka make vill inte släppa in henne. Hon får inte ens en pannkaka. Mitt hjärta gråter... 

Om jag hittar Jane ihjälfrusen utanför dörren imorrn så skiljer jag oss.
//Anna