Igår hände det äntligen!! Vårat första stora bråk! Som jag har längtat efter denna dag. Jag trodde för ett ögonblick att jag tappat stinget och bara var tvungen att rätta in mig i det rosafluffiga romantikläget forever and ever. Jag har liksom gått omkring och irriterat mig på hur ofantligt lycklig jag är jämt och ständigt nuförtiden. Men som sagt... Igår brann det lös.

Vad vi kom ihop oss om minns jag såklart väldigt lite av. Men diskussionen eskalerade till ett gräl som eskalerade i ett storbråk. I blint raseri irrade jag omkring som en blind höna i lägenheten för att hitta kläder att ta på så jag kunde rusa ut i vinddraget av orättvis behandling. Egotrippad som jag alltid är märkte jag dock inte att Patrik höll på med ungefär samma sak. Detta resulterade i ett visst mått av tävlingsinstinkt om vem som skulle hinna rusa iväg först. Jag vann. Fast fick loma tillbaka skamset när jag märkte att jag tagit båda husnycklarna med mig.

Jag åkte och tankade bilen och var borta i 20 minuter. Det borde räcka för att han ska sakna mig tänkte jag. Men den träskallen hade bestämt sig för att vinna tävling nummer två som gick ut på vem som kunde vara borta längst. Han var borta och promenerade i över en timme.

När han kom tillbaka kunde det konstateras att bråket var bortglömt, bilen var tankad och min man hade fått en skopa motion på köpet. Så lurade han mig in i det där lyckoträsket igen såklart. Och jag vet nu (vilket jag misstänkt en tid) att han förmodligen är den perfekte mannen för mig samt att jag aldrig någonsin vill leva utan honom.
// Anna