När jag förra året jobbade lite extra på Dressmann så fick jag i julklapp av dem en skitfin bordsklocka. Anna fick ett knivsett OCH en klocka. Tidigare har Anna fått en matmixer och ett fondueysett. Av Securitas så har jag i alla år fått en kalender. Ingen sån där cool filofaxaktig stor sak utan en liten liten fickkalender med Seccenloggan på. Det är ett ståeende skämt bland Securianer nu till Å med. Fast det är inte helt utan bitterhet då vi har en VD som för några år sedan gav sig själv en bonus på 850 miljoner kr, nej, verkligen, det är ingen överdrift.

Men jag antar att alla uppmärksammas efter prestation, jag menar, att bli spottad i ansiktet, sparked och slagen. Misstrodd i rätten och av med körkortet för att man står på lite för att undsätta en kollega på backen är alla gånger värt en kalender. Det är ju trots allt inte så att vakterna sitter på jobbiga möten mellan 08-17 dagarna i ett.

Nu är jag ju inte så aktiv i mitt vaktande längre (som tur är) men jag fick iaf en julklapp! En liten liten fickkalender med seccenloggan på. Min dotter har nu ärvt den och gör sitt bästa för att repa fuskläderet med sina tänder. Tänk att något sådant litet och obetydligt (kalendern alltså) kan vara så användbart, som tuggleksak.

/Patrik, inte bitter.

Fadde tar upp kampen för alla dörrvakters ära, ädelt värre kan man tycka. Arla hade på baksidan av mjölkpaketen jämfört dörrvakter med en dinosarorie, de skriver så här på paketen.  "Men just Stegosaurus var ingen Einstein direkt. Den vägde två ton men hade lika liten hjärna som en katt".

Fadde går till försvar och menar att han minnsan inte är en biff utan hjärna. För en gång skull håller jag med honom. Han är inte särskillt biffig. Så långt allt rätt, fast katter är generellt smartare än Fadde, ha då i åtanke att jag är en hundmänniska. Fadde som stekte ALLA ordningsvakter i pressen för något år sedan då han gick ut och sa att ALLA vakter ljuger så fort dem sätter sin fot i en rättssal. Fadde som själv är dömd för brott och därför inte längre FÅR jobba med bricka försvarar dörrvakterna, ädelt, men jag tar hellre hjälp från någon med mer trovärdighet i frågan, Anna sjödin tex./Patrik, tycker en hel del.

På väg till jobbet på mornarna så är det mörkt, men i morse så lystes mörkret upp av div blåljus. En lastbil med plank hade gått omkull, inte i en kurva utan på den rakaste delen av denna kurviga väg. Som gammal huvudstadsbo så hade jag en trivsam stund då jag tänkte hur sällan jag behöver köa nu för tiden. Det gäller ju att se det fina i allt (urk).

Sen på vägen hem, återigen i mörkret så hade det fått för sig att det skulle regna som fan. Vilket medförde att hälften av alla Jävla dårar glömmer att blända av då de kör bakom en. Den andra hälften vet inte/or just don't give a fuck om att man endast får ha ETT par vita ljus framåt åt gången. Detta inkluderar dimljus, extraljus och helljus. Jaa jag vet att ni som kör runt på så sätt är väldigt stolta över era dimljus och att ni tycker det ser jävligt fräckt ut att rulla runt så. MEN, det är rätt puckat, ungefär som att skita i att blända av. Så alla som känner sig träffade, hör av er till mig så skall jag visa vart man stänger av dimljuset, alt slå sänder dem åt er./Patik, bländad.

Anna Anka är fantastisk, som en present som bara ger och ger. Nu hade hon tydligen retat upp en förening för "höjdmässigt utmanade personer". Då Ankan hade berättat hur familjen skulle fira jul så hade hon obekymrat talat om att de skulle ha svensk mat och dyra klappar och en dvärg till barnen, - jaa de tycker det är så roligt med sådana. Drar mig till minnes något jag läste i en bok om svenska kungar på 1500 och 1600- talet, det var status att ha en "blåman" till förfogande som förströelse i hovet. Nu är ju ankan varken adlig eller dåtida, men frågan är om hon vet det?/Patrik, ska kolla in Bruno nu.

Jo jo, här kan man göra de stora klippen, det fattar man ju tydligt då man läser Nordeas utskick till mig. Eftersom jag har börjat pensionspara OCH har öppnat ett sparkonto så är jag enligt brevet på god väg att bli först PLUS kund och sen om lyckan ler riktigt mot mig, Förmånskund!! För att bli PLUS kund så måste jag ha ett personkonto, ha sammanlagt minst 50,000 i lån eller sparat samt att ha tre övriga produkter (kontokort mm) hos Nordea. För att kliva riktigt upp i smöret och bli Förmånskund (man hör ju bara på namnet hur förmånligt det är) så måste jag ha 300,000 i sparade pengar alternativt i lån hos dem. Utöver det så måste man ha 5 produkter hos dem.

Vad ligger den stora vinsten i då undrar vän av ordning? Jo som PLUS kund så får man 25% rabbat på deras vanligaste tjänster. Som bankkort och betalningar via nätet. För att jag skall förstå vad jag kan vinna så har e gjort ett exempel åt mig. En årlig bankkortsavgift som de tar ut kostar i vanliga fall 288kr, som PLUS kund får man denna tjänst för 216kr. Betalningar via nätet som man får till ordinarie pris kostar 144kr per år får man för blott 108kr per år. Asså, undrar om fler vet om vilka klipp man kan göra genom att belåna sig på Nordea?/Patrik, lite trötter...

Jag stjäl en tankegång som jag fick presenterad för mig igår. Jag stjäl den för att jag tycker att den är bra och jag bara älskar när någon vattnar min kvarn.

Appropå självhjälpsgurus a la Mia vadhonnuheter och Kay Pollak och Paul Choello osv osv så vet ni ungefär vad jag tycker om dessa. Gemene man har "Carpe diem" antingen som svanktatuering eller påklistrat lite halvläckert på en fondvägg (som gärna har nån bakgrundsfärg som heter "Latte" eller "Kaffe" eller "en nyans av brunt"). Är man bitter och cynisk i dessa människors sällskap och vill diskutera sin ångest, livsåskådning eller tandläkarvädersvardagen i allmänhet svänger de sig gärna med ännu fler floskler. Här har jag nu fått vatten på den berömda kvarnen då.

"Älska dig själv innan du kan älska andra."

Ursäkta, men vad i hela hala helvetet är det för nys? Vet ni hur jävla svårt det är att älska sig själv? Har ni provat? Det är, citat Härenstam: Felfelfelfelfel! FEL!

Varför skulle jag inte kunna älska andra och bara strunta i att älska mig själv egentligen? Hoppas på att det finns andra som älskar mig tillbaks. Det är det jag behöver när det är som tristast, att bli älskad. Och inte av mig själv. Jag vill bli älskad av andra. Och jag lovar, lovar, dyrt och heligt att jag visst kan älska andra ändå. Jag älskar andra så att det bara skriker om det. Och allt som oftast älskar jag en massa andra människor mer än mig själv.

Vem är det som sitter och hittar på och funderar ut all den här skiten som stackare med taskig självkänsla sedan ska försöka leva efter och blir ännu mer besvikna när de inte lyckas med konststycket att älska sig själva?

Nä fyfaen. Kom igen och se till att älska andra istället och kämpa inte så för att älska er själva om ni inte lyckas. Det går alldeles utmärkt ändå ser ni.

//Anna

Andra dagen på rad som jag handlar lunch på frugans kort. Det är den där gamla modellen av system där
de drar ut ett kvitto som man måste singera. Jag finner det galet töntigt att man måste singera kvittot. Missförstå mig rätt, hade det faktiskt skett en koll varje gång om vem som äger kortet och vem som handlar på det
så hade ingen varit gladare än jag. Detta då jag har en soft spot för säkerhetstänkande. Men nu är det mer att man måste skriva någonting för skrivandets skull. Så igår hetter jag Von Bismark och idag Rudolf Hess. Vet inte riktigt varför det blir ett nazittema, kanske för att det är så absurt./Patrik, in Sunne  

Människor är arga. Igen. Det är ofta så. Bland annat är kärlekssökande män och kvinnor arga. Arga för att de blir lurade av scammare (människor på nätet som utger sig för att vara någon annan för att exempelvis lura till sig pengar) på datingsajter. Dom känner sig kränkta - dom rasar . Fy satan så hemskt att behöva oroa sig för att bli avlurad en massa stålars när allt man ville var att hitta den stora kärleken. Datingsajterna försöker jaga scammarna, försöker ta sitt ansvar som det så fint heter. Och de som blir lurade känner att sajterna inte tagit det där ansvaret.

Jag ställer mig lite frågande...

Ett: Är det inte alltid så när man ger sig in i en ny bekantskap, och kanske framförallt en kärleksrelation, att man inte kan vara helt säker på vem man egentligen har med att göra? M a o, finns inte alltid risken att gå på en blåsning?

Två: Om någon ber dig om pengar, kontonummer eller ekonomisk säkerhet, bör du då inte själv tänka efter en extra gång eller kolla upp om du är osäker på vem som frågar? Särskilt om det sker över nätet och du inte träffat personen IRL?

Tre: Vems ansvar är det att undvika att bli lurad i slutänden? Ditt eget eller en internetadministratörs, statens, din mammas eller lurendrejarens?

Jag vet inte. Paltnackar dyker vi alltid på och vi kan försöka ha samhälleliga system och instanser som motverkar, tjänster och arbetsuppdrag som bekämpar eller förebygger men att fullkomligt förlita sig på det - är inte det lite dumt om man får använda sig av ett sådant kraftuttryck?

Att det sedan är jävligt synd, jävligt orättvist och hyfsat tråkigt att människor lurar och utnyttjar varandra - det är en annan sak.

För att jag trodde stenhårt på ett förhållande och för att jag var jätteförälskad miste jag i slutänden ett möblemang och en plasma-TV och stod med några hundratusen i skulder för fräna bilar jag köpt. Inte visste jag det då inte. Men inte kan jag tänka mig att skylla på något annat än min egen naivitet och goda tro. Och det var helt mitt egna val.

Och nu, när jag är ännu mer jätteförälskad, mer än någonsin, och har satsat och investerat ännu mer känslomässigt och livsomvälvande skulle jag aldrig tveka en sekund på att köpa en plasma-TV till Patrik heller, om det nu var det han ville ha och om jag nu hade haft råd. Men som hans lillasyster så fint uttryckte det en kväll i September: Där har han virat fittan kring fel plånbok.

Ska vi nu också vara riktigt cyniska så undrar jag om det finns någon människa som har en kärleksrelationshistorik som inte säger att 100% av gångerna skiter det sig?

//Anna, handlar nästan alltid i god tro.

Jan Guillou har erkänt att de fakta som Expressen redovisade häromdagen stämmer. Dvs att Guillou under några års tid på 60 och i början på 70- talet var värvad av KGB. Så långt allt väl, jag menar det kan väl knappast komma som någon överaskning att han tog det steget också. Medlemskapet i den där Maoistiska organisationen och i KFML räckte väl inte till för att skilja sig ifrån sin överklassbakgrund. Efter att ha blivit skickad på ett förhatligt internat av den ännu mer förhatliga styvpappan så måste man tydligen även låta sig värvas av KGB, snacka om att revoltera mot överheten (föräldrarna).

En tanke som dök upp i mitt svarta inre var att han kanske fick sitt största genombrott och därmed sitt erkännande som journalist av rang just pga han var KGB's lilla knähund. Hur kom han in på IB- spåret? Om inte genom att han själv upptäckte att han inte hade fullt tillträde överallt i samhället just för att han var "rödflaggad" hos myndigheterna. Jag är ingen expert på Jan, faktum är att jag tycker han är rätt blek, men vore det inte lite skoj om det var så att han kom in på IB- spåret tack vara sitt föräderi. Är så fallet så kan vi ju ställa honom i samma stall som Paulo Roberto, Liam Norberg och Mona Salin, dvs bland dem som gör brott och lever gott på det genom att bli mediagunstlingar.

Btw: Han är rätt fånig också. Jag läste då han för några veckor sedan chattade med pöbeln i Aftonbladet att man för att få umgås med honom (det var faktiskt någon som frågade vad det krävdes) till och börja med skall vara journalist så att de skulle ha något att prata om. Jan som själv har pluggat juridik i två år är (som man säger i Norrland) lite stor på sig själv./Patrik, tänker inte så höga tankar.  

DN har en etíkett-tant som man kan fråga angående vad som är rätt och fel.På ett konservativt sätt, givetvis. Nedan förljer lite av en upprörd systers brev till denna etikett tant som har det lätt adligt klingande namnet Magdalena Ribbing. "Min bror har precis förlovat sig. Detta fick jag inte reda på personligen av honom, utan genom Facebook, där jag såg att hans status gått från "i ett förhållande" till "förlovad",". Systern är ledsen och sårad, men Ribbings svar är som balsam på den onda tån. "Det är ingen idé att bli ledsen för att ungdomar gör som de själva tycker är trevligt - din bror menar inget illa med sitt meddelande på Facebook, han har bara inte fått lära sig att sin förlovning brukar man informera den närmsta familjen om innan den läggs ut på nätet". Fint att hon utgår ifrån att det rör sig om ungdomar, detta framgår nämligen inte i frågan. Sen blir det en stor huvudklapp då hon beklagar att han saknar "rätt" uppfostran. Jag och min fru berättade för världen att vi skulle ha barn via bloggen. Även att vi förlovade oss, nu har vårt chockvärde börjat klinga av så kanske får jag fråga Ribbing vad man aldrig får göra och därefter göra precis så./Patrik, i en bunker sedan 06:12.

I Aftonbladet har de varje dag små undersökningar, oftast med två svarslternativ. Idag har de tangerat sina tidigare rekord i vad som är puckat. Dagens fråga är nämligen, - skulle du vilja ett ditt hus värms upp med döda kaniner?

Jaa så står det faktiskt, och självklart vill jag ju det. Heller än döda kattungar, dem är ju ännu sötare./Patrik, rådvill.

Sista två veckorna har jag vid flertalet gånger hamnat i disskussioner som har handlat om min arbetslöshet (nu är jag ju inte fullkommligt arbetslös men att snurra batong i K- town räknas inte). Det hela följer ett bestämt mönster som jag här och nu vill försöka slå ihjäl och vända runt till någon positivt, allt i sann Kaj Polack anda. 

Först kommer frågan hur det går med jobbsökandet. Jag svarar att jag för tillfälligt har gett upp (det går i vågor och just nu är det inge kul) men att jag någongång kommer att få ett jobb, det vet jag. Jag brukar här också nämna att de gärna får hålla öronen öppna för eventuella möjliga öppningar på deras jobb. Då blir jag oftast instruerad i hur den optimala CV:n ser ut eller att man skall skicka spontanansökningar. Alternativt så berättar de om när de gick runt på stan med en knippe CV och delade ut dessa till allt och alla. Att ringa upp ett företag spontant lär ju vara det bästa och så vidare...När man kommer hit i diskussionen så handlar det bara om den andre personen, jag är degragerad till en inkörsport för dennes berättelser om den egna förträffligheten. Hur det skall hjälpa mig att få ett jobb vet jag inte, inte heller lyssnade personen på mig då jag i början bad denne aktivera sitt nätverk. För de som undrar så stjälper sådana diskussioner en jobbsökartrött person mer än hjälpr, om sedan tanken är god eller inte har föga med resultatet att göra.

So pretty please, whit suger on top. Lyssna och gör det ni kan av det jag ber om eller låt det bero, vilket som funkar för mig./Patrik, på jobbet.

Vi ska på sin höjd ha en get, eller en hund när vi köper hus någon gång i framtiden. Men i USA får man ha lite "tuffare" djur. Där kan man ha licens på att ha allt ifrån apor till elefanter. Läste i Prevda att en ägare av en svartbjörn hade dödats nu i veckan då hon hade gått in i buren. Som alltid så slutar det sällan bra för djuret heller, den sköts av en granne, den sköts för att den hade varit björn.

En liknande händelse redovisades också i artikeln. En man hade förra året dödats av sin liger (hälften lejon/tiger) på 450 kg. Min tanke är alltid när jag ser människor som håller sig med stora rovdjur att det mer är en fråga om när än om om. Därför skulle jag aldrig simma med hajar, klappa tigrar (sorry syrran jag tycker det är korkat) eller gå in till min ätandes liger. Det som sätter oss högst på näringskedjan är inte våra tänder, det är vår hjärna, vår förmåga att undvika situationer där vi är lite för nära stora djur som med en nysning kan ha ihjäl oss. Så när vi kopplar ur hjärnan så har vi automatiskt gjort oss till föda eller leksaker för dessa djur. Det finns faktiskt kramdjur med batterier som är minst lika söta./Patrik, tycker inte om för stora elelr för små djur.

Det här är en av Sveriges mest lästa bloggerska. På det här videoinlägget har hon fått en massa kommentarer i stil med:

*sluta lägga in engelska meningar när du pratar, så fjortis

*HAHA du äger alla bloggar. You are the one and only.

*du är stört skön!

--------------------------------

Nu tycker ni kanske att jag är hård som sågar en sextonårig tjej som bloggar. Ni tänker att hon säkert har en massa vettiga inlägg som uppmärksammar tonårsproblem av idag. Hon belyser säkert tonåringens vardag med inlägg om svåra och viktiga saker som anorexi. Hon filosoferar på en mycket djup nivå om livets alla orätter och hon debatterar på hög nivå om samhället runtomkring. Hon får läsaren att tänka helt enkelt.

Och axplocket av kommentarer var väl lite vinklat? Hon skapar säkert stor debatt i läsarkretsen och relevanta spörsmål och tankegångar dryftas på hennes bloggsida.

Eller så inte.....

Men någonting toppen gör hon ju. Tjänar pengar på det gör hon också. Och intresse väcker hon onekligen. Hon snittar kanske runt 50 kommentarer på varje inlägg och hon har tiotusentals läsare varje dag. Det är det här som är bloggsverige idag. Vi har uppenbarligen missat något. Eftersom vi sällan får kommentarer och ligger en rätt bra bit från ens tusen läsare om dagen.

//Anna, funderar på bloggfenomenet idag.

Därför HATAR jag Carpe Diem:

Jag var typ tonåring och nykär när "Döda poeters sällskap" drog över biograferna. Min dåvarande flickvän var smart och beläst (tyckte både jag och hon då iaf) och hon gillade filmen stort. Den var liksom som inga andra filmer och budskapet att "fånga dagen" var fantastiskt. Tänk att göra det som man vill och det man känner för och att inte fler gör det dagligdags är ju rent märkligt. Men Robin Williams rådde nu bot på de hämmade människornas bakåtsträvan, här skall alla tillfällen tas i akt hädanefter. Lev ut varje dag och få full valuta för pengarna.

Nu sitter jag och tittar på "Lyxfällen" med min fru. Vi noterade lite slött att 93,7% av deltagarna i programmen är Carpe Diem människor. Fattiga förortsproffs som lever på kredit, impulsköper grejjer som de inte har råd och gömmer räkningarna för sig själva. För att det är svårt att leva fullt ut om månadens räkningar tar 120% av lönen. Vad blir då kvar till fånga dagengrejjer? Sen gömmer man de där småkrediterna i ett större lån, ni vet det där lånet som man tar för att det kommer att lösa alla ens problem. Men man löser inte grundproblemet, man fortsätter att försöka fånga dagen och till det krävs pengar, pengar som man inte har. Då kommer nästa lån som man nu har råd med eftersom det där stora lånet har sänkt ens fasta kostnader. Jag vet, jag har själv varit där och anledningen till att jag låter mig raljera över fenomenet är för att jag själv kom fram till att det inte fungerar så. Carpe Diem är bäst på film, som ett tankeexperiment. Men det hör inte hemma i verkligheten där det finns utgifter och inkomster som skall mötas i samma rum. Det hör inte hemma i en värld med en morgondag, för om du bara fångar dagen så kanske det inte blir något över till nästkommande dag.

Carpe Diem tillåter inte långsiktiga planer, för det går emot dess väsen. Ekonomi och verklighet tillåter inte Carpe Diem. Kan inte alla bara fatta det och ändå tycka att världen kan bjuda på både överaskningar och lycka, fast i en mer rationell form./Patrik, skall snart fånga natten.

Kollade just på Roast på Bernts (hos grannen eftersom vi givetvis saknar tv). Kan torrt konstatera att Petra Mede inte är värt namnet, eller ens trycksvartan som gör hennes namn synlig. Inte som komiker, inte som kvinna, inte ens som människa. Det är ju tragist att den enda kvinnan i programmet endast befäster myten om att kvinnor inte kan vara roliga (kom tillbaka Babben allt är förlåtet). Medes skämt, som hon förövrigt konsekvent läser innantill har ofta en poäng i klassen "du är tjock" eller "snopp". Det blir lite tråkigt när hon dessutom levererar dessa lustigheter med flamsigheten hos en överförfriskad 14 åring. Nää, i Medes fall så vill jag nog tillämpa fru Ankas strategier för ett lyckat kvinnoliv, sug av din man varje dag om det är det han vill. Det skulle iaf göra mindre ont på oss andra./Patrik, inte så impad.

Följande inlägg består till stor del av översatta citat ifrån en intervju med Tom Curise, samanhanget är att han berättar fritt om vad scientologerna gör och kan göra.

- Som sicentolog har man möjligheten att skapa nya och bättre verkligheter.
- Att vara ST (jag förkortar det helt enkelt) innebär att man kan titta på en person och så vet man att man kan hjälpa dom.
- At vara ST och köra förbi en olycka, det är inte som vem som helst, man vet att man är den enda som kan hjälpa till.
- Vi är auktoriteterna på att få folka att sluta med droger, vi är aultoriteterna på sinnet (mind), vi är auktoriterna på att förbättra förutsättningarna. Vi kan rehabilitera kriminella. Vi kan skapa fred och förena kulturer. 
- När man reser runt världen som jag gör och träffar ledare inom olika fält, (konstpaus), dem vill ha hjälp. Dem är beroende av folk som kan och som har verktygen, och det är vi.
- Att vara ST innebär att folk vänder sig till dig.
- Om du är ST så ser du saker och ting som de är.

Alltså, om jag har förstått det här rätt så är scinentologerna en sorts hjälporganisation där medlemarna alla är läkare/psykologer och fredsmäklare. Vidare har de övernaturliga krafter och får spela in film. Jag har sagt det förut och jag säger det igen, bojkotta den där dåren innan det sprider sig./Patrik, inte fullt så övertygad om Toms förträfflighet.

Fadde är lite subtil på sin blogg. Han recenscerar en film han sett på bio och tillägger att han inte är ett fan av Svenska skådespelare. Kanske för att han träffat dom i alltför många sammanhang privat. Han nämner inga namn, diskret som han är vår mest hyllade vakt, men har en stor bild på Mikael Persbrandt i anslutning till inlägget. Vad menar han egentligen?? Det var ju ingen Beckfilm han recenscerade heller så jag förstår inte riktigt det där med Persbrandt. vad hade han med inlägget att göra?? Fadde är en riktigt klurig rackare...

Nu ska vi handla mat till kvällen och jag ska försöka gå rakt i mina illasittande byxor som jag med stor möda, lite tårar och massa muskelkraft påtvingat mina mjölksyrestinna lår. Btw...Vill någon ge mig några tusenlappar att införskaffa ny garderob för så får man det. Jo, på riktigt alltså! Så kan jag alltid modeblogga, det vill ni väl inte missa?

//Anna

Jag har blivit tvungen att börja läsa Faddes blogg nu också. Han och min man är så himla lika alltså. Gifta med bonnkärringar, har världens mest fantastiska jobb och lider av total avsaknad av självdistans. Patrik brukar alltid, innan han åker till Töcksfors, spänna sin bringa i skyddsvästen. Jo, det är sant! Och han väcker mig 0500 bara för att jag inte kan få nog av att se den där västen. Dessutom består vårt familjealbum av massvis med kort på Patrik i duschen (av den enkla anledningen att Faddes också gör det).

Nåväl. Fadde hade häromdagen ett utomordentligt recept på en HÄLSODRINK man kunde dricka varje dag och då utlovades ett liv längre än  ETTHUNDRA år!!! Jag vidarebefordrar receptet på våran blogg. Den kan vara lite krånglig att få till men man kan smaka av efter behag. Jag väljer att uppkalla drinken efter Fadde himself:

RAMBO-FADDES SUPERHÄLSODRINK:

Ett halvt glas naturell youghurt.
Ett halvt glas vatten.
Lite salt.

B.L.A.N.D.A

Enjoy! Och grattis till ett långt, hälsosamt liv.

//Anna, förbluffad.