För övrigt är det ett strålande skitväder på himmelen denna dag. Och för övrigt får jag börja blogginlägget med orden för övrigt eftersom det är min blogg som jag bestämmer över. För övrigt kan min dotter numera läsa och ligger för närvaraqnde och kollar teknikmagasinet för att veta vad hon ska begära till de kommande åren med julklappsutdelning. Hon är lite besviken över att hon i år bara fick en seccen-kalender av sin far.

För övrigt pockar hon på min uppmärksamhet så nu tror jag att jag skiter i det här och leker med henne istället.
För övrigt kan bara tilläggas att jag är överjävulskt trött idag dagen till ära.



För övrigt är Isa rätt trött på sina päron nu. Vad gör alla småbarnsföräldrar för att underhålla barnen??

*//Anna

...fredagsfisk och potatis.

Jag har haft alldeles för många kompisar och släkt att fika/gå runt på stan med idag. Väldigt bekräftande och härligt. Den sista av fikorna resulterade dock i hjärtåtsnörpning av högsta grad då Isa behagade få loss en bit banana som hennes mamma så fint stoppat framför hennes mun och satte sedemera denna i halsen. Hon blev högröd i ansiktet och kunde inte andas och vårat bord höll andan alltmeddan det arbetades snabbt för att få henne ur stolen och fixa hur man skulle få ur biten. Jag höll mig cool tils dess att ungen hostade upp biten själv och sedan brast mitt hjärta i tusen bitar och tårarna brände ondare än en svetslåga när jag tröstade henne.

Lattemammorna vid bordet bredvid fick en lektion i hur en dålig mamma behandlar sitt barn och jag gissar att diskussionen vid deras bord efter incidenten handlade om vad man absolut inte ska ge till sina femmånaders. Bananer i bit, det fattar väl vem som helst. Och ja, det fattar vem som helst. Det finns tyvärr inga jävla ursäkter och jag börjar ångra det här med barn. Fan vad fel man kommer göra då.

Nåväl, Isa mår nu bra, hon har tröstat mig eftersom jag grinat lite i soffan härhemma. Nu ska vi käka och Isa ska få en banan till midag. NÄÄÄÄÄ!!!! DET SKA HON INTE; DET VAR ETT SKÄMT! JAG LOVAR!

//Anna, lite samvetshaltande.

Hon bara ligger där på sängen/där på soffan/där på golvet/där på skötbordet och pratar och pratar och tittar mig innerligt i ögonen och ler det där jävla fina oförstörda leendet som är helt skamlöst och fyllt till bredden med obegränsad kärlek. Och jag tar ett steg tillbaka. Och leendet förvrids till en grimas och det bubblande pratet förändras till något gällare och lite gnälligare. Jag backar ett steg till och gnysslet ändrar karaktär igen. Stegrar i tonläge och ökar i kraft och grimasen eskalerar till ett grin och hennes ögon smalnar av och krokodiltårarna bryter fram. Ännu ett steg tillbaks (nu är jag väldigt nära telefonen som ringer) och katastrofen är ett faktum. Grinet har övergått i gallskrik, i ett ändlöst vrål som varvas med brutal andhämtning och hennes ansikte är illrött och nersudlat av tårar. Två snabba, snabba steg fram och hon tystnar, hennes ansikte återfår en mer mänsklig färgton och hon ler sitt största leende, sträcker en liten näve mot mig som jag ska hålla fast i resten av dagen, gärna sådär hårt så att det inte längre kan urskiljas vad som är jag och vad som är hon. För det är tydligen jävligt onödigt och jävligt ångestfyllt. Men hon ler. Så låt telefonen ringa då.

//Anna, den allra bästa personen i någons liv för tillfället

Mmmmm, barnet förstår visst inte att det är helg och att man på helger tar sovmorgon. Trots att vi höll henne vakna under i stort sett hela den usla film vi såg igår och trots att hon vägrade somna förrän strax innan elvatiden och trots att hon vaknat fem gånger under natten så ska hon promt vara vaken och promt ha sin mamma med sig. Snälla, säg att detta är nån slags fas och snälla säg att den snart är över.

//Anna, inte pigg.

Vi äger ingen helspegel, det har jag inte gjort de senaste 8 åren. Men ikväll såg jag min spegelbild i köksfönstret (samma köksfönster som vi knallar förbi nakna titt och tätt till våra grannars bestörtning) och jag blev ståendes alldeles för länge i fasa. Varför har ingen berättat för mig att min röv är borta??!! Alltså, den är inte helt gone, bara platt som en jävla pannkaka. Bredden ser ut att finnas kvar, därvid sitter mina byxor fast som dom ska. Men utputningen?? Hallå? Jag tyckte, intills ikväll, att min kropp skött sig riktigt bra efter den där graviditeten; lite större tuttar (av förståelig anledning när jag ammar), lite säckig mage som ska fixas till på gymet och några extra bristningar som håller på att blekna bort, en tre-fyra kilon som även dessa ska brännas på gym i sinom tid. Men rumpan!! Vad göra?!

//Anna, pannkakan.

Ja, nyvaccinerad och pigg (till skillnad från många andra jag hört om som tagit svinis-sprtan) lekte jag i godan ro med barnet och funderade på hur jag bäst kunde få dagen att gå när jag såg att vi hade öppen-förskola träff med mammagruppen idag. Då jag var på ett så strålande humör kunde väl inget gå tokigt idag och jag bestämde mig för två saker:

1. Att gå dit.

2. Att hålla käften om alla saker jag tycker är konstiga och överdrivna vad gäller barn/barnuppfostran.

Jag kom dit och lyckades med bravur le åt mamman som trycker i ungen 8 olika sorters barnmat på burk fast ungen bara skriker och hellre vill ha ersättning eller gröt. Jag höll truten när det diskuterades (hysteriskt) influensavaccin och huruvida man ska ta själv och/eller ge sitt barn. Och jag lyssnade snällt på "den coola" pappan som valde att delta i gruppandet och som underhöll oss med fräsiga historier om hur han skulle stå med hagelbössan bakom knuten när hans dotter var gammal nog att träffa killar (Va? Hade ni hört nån skämta så förut? Jag som tyckte han var så skojig.)

Sen rasade allt. Såklart. Och hur kunde jag inte förutspå detta?

Först fick jag min inbokade tid av barnmorskan till Isas vaccinering (av svininfluensan). Detta skedde inför alla andra, mitt i den hätska diskussionen om äggalergier, kvicksilver och innesittande i vinter. Jag stoppade snabbt bort lappen och parerade de andras bombardemang av frågor om huruvida jag hade tänkt över detta noggrannt eller inte. Men ur askan i elden. För sedan satte vi oss vid ett fikabord och jag drog några pluspoäng genom att berömma de muffins en av mammorna medbringat till fikat, hålla med om att man tappar hår efter en graviditet och skratta lite extra åt "den coola" pappans fortsatta spex ("Jaaa, jag ska låsa in min dotter när hon är femton och kasta bort nyckeln...HAHAHAHAHA"). Jag till och med låtsades lite att vi höll på att titta på barnsäkra adventsstakar inför julens bestyr. Ja, jag skötte mig helt enkelt. Och jag slätade över influensavaccinet.

Och så hände det.

Föreståndaren på öppna förskolan räknade in alla barn igen och tog sedan ton när hon sa att det bara varit nio barn som gjort sina gipsavtryck men i den här gruppen var vi tio barn! Vem hade inte gjort??!
Sorlet i diskussionen ökar och det viskas och mumlas ("Vemharintevemharintevemharinte??...") samtidigt som jag försöker göra mig och Isa så små och osynliga som möjligt. Någon säger att en av barnen gick tidigare och jag pustar ut men nej, det går icke att undslippa föreståndaren. Hon hämtar en lista där hon skrivit ner vilka alla barn som gjort gipsavtryck är och där står såklart inte våra namn. Så jag låtsas att jag inte förstått och säger att det går bra ändå, vi vill inte göra något gipsavtryck.

-Men du ska inte göra något! Det är för baaaarnet!! hetsar föreståndaren.

-Tack men det är bra ändå, vi kommer bara slarva bort det eller så. Vi hoppar det där.

Då går hon och hämtar ett avtryck och sticker det under näsan på mig.

-Tittatitta! Så fint! Fint minne att spara! Man kan köpa ett staffli på IKEA och förvara det på! Jättefint minne!

-Ja, verkligen fint, säger jag och tittar på den fula lerklumpen hon stuckit under näsan på mig. Men jag struntar nog i det iallafall. Vi är inte så pyssliga i vår familj. Faktum är att vi inte ens köper julklappar.

Här kunde man höra en knappnål falla till marken. Tio hålögda och chockade par vuxenögon betraktade oss med förfäran i blicken. Och det enda jag kommer mig för att säga är:

-Iallafall. Det här med svininfluesan...

//Anna, the odd one.

Här är mina damer på hotellet i Lindköping för tre veckor sedan. Isa lyser upp rummet med sin berömda trötthet.



Är man en country- girl så är man. Och är man tröttast i hela världen så kan väl det få synas det med.



Keruben faller inte långt ifrån trädet. Det är rätt skoj att styla sitt barn när dem sover och väcka dem med en fotoblixt.

Nej! ring inte BRIS, jag har redan gjort det och dem vill inte agera på det här för dem tycker att jag är för gammal./Patrik, of to sleep.

Inser att vi måste bildblogga lite mer, så här kommer en Isa kavalkad. Här är vi hos mormor för några veckor sedan.



Här är när fröken Isa äter gröt för första gången.



Här är Isa hemma hos farmor, strax innan en vild strid bryter ut om hundmaten.

/Patrik, snart middag hos dubbelsvea.

Eftersom jag var väldigt uppriven efter barnamisshandeln igår kväll så vaknade jag etthundrafemtiotre gånger mellan klockan 22 och 04 inatt för att titta till Isa. Hon brukar själv vakna några gånger under den här tiden men i natt skulle hon promt sova som en stock. Nåväl, vi gick till bvc idag och jag frågade om huvuddunkningen men vad sköterskorna kunde se så mådde hon utmärkt och om hon inte uppvisar tecken på att ha ont inom de närmsta nio timmarna är det utom all fara för henne. Som tacken för att vi gick dit fick hon sig två sprutor, en i vardera ben och nu tittar hon misstänksamt på mig ideligen, som att hon bara väntar på nästa tjuvnyp.

Men nästa tjuvnyp blir nog inte förrän i December då det förhoppningsvis är dags för svinissprutan.

Bvc var annars smällfullt av små stackare som injecerades med svinisvaccinet och det skreks och gräts i varje hörn av vårdcentralen. Jag hade en tanke med att försöka snika till mig en spruta själv, men jag orkade bara inte varken se eller höra mer barnaskrik än det från mitt eget, så jag gick därifrån. Nu stocksover ungen igen och vi väntar på att få låna en bil så att jag kan få ta mig till gymet och svettas ut lite ångest ikväll.

//Anna, skittrött

Så det är vad jag ska. Jag ska älta och outa mitt usla föräldraskap.

Idag har jag misshandlat mitt barn. Inte en, utan två gånger. Och hon grät och skrek och jag grät mest nu ikväll, efter att hon lagt sig. Först var det den där promenaden. Och vi tjatar på varandra att vara noga med mössa på ungen (Nej, hon har fortfarande inget hår, det ska vara så på den modellen uppenbarligen). Hennes lilla mössa har två små öron som ska överlappa hennes autentiska öron. Så jag drog noga i vad jag trodde var mössörat, för att det skulle täcka bra. Problemet var mest att det inte var mössörat jag drog i, utan hennes riktiga. Detta gav mig fasansfulla samvetskval hela eftermiddagen men till slut kom jag över det lagom till kvällsläggningen.

Hon somnade i min famn och jag bar in henne i hennes säng. För att rätta till lite lakan och strunt så la jag henne ovanpå täcket i sängen. Täcket var lite ihopknölat och ungen vaknade till lite halvt samt gjorde en halvrullning rätt in i spjälorna på sängen, med lilla huvudet före. Detta resulterade i jordens gallskrik och enmiljard mammatårar (inombords först eftersom jag, i chock, fick trösta knyttet först innan jag kunde böla loss) och en pannbula modell mindre.

Så, en rejäl barnmisshandel alltså. Jag vill inte vara hemmamamma mer. Det borde vara absolut förbjudet för alla under fyllda arton år (vi måste dra gränsen någonstans, eller hur?) att någonsin behöva slå sig, på något sätt, under några omständigheter, åtminstone där föräldern är bidragande orsak till det onda.

//Anna, tvivlaren

Fikaturné med ett stycke småbarnförälder och ett stycke mingeltjej i sina bästa velourtights (ja, jag vet - det låter som en bidragstagande kvinna med alkoholproblem utanför konsum i Munkfors men tänk bort nackkragen och leoparddressen, dra bort 20 år och lägg till en söt frisyr, en svart oversize t-shirt och svarta stövletter så är det rätt snyggt). Jag fick det bästa i umgänge av två världar på en och samma gång. Väldigt trevligt sätt att få dagen att gå på. Isa hade en vagnåkardag och hon klarade sig med bravur då hon var trötter.

Imorgon föll jag för ett förslag om barncafé. I teorin låter det fruktansvärt. Ett café (i församlingshemmet dessutom) för bara småbarn, eller främst deras mammor, mellan 0 och 1 år. Men jag tänker att man förhoppningsvis slipper oroa ihjäl sig över smittspridning (om man då måste sig ut vilket jag faktiskt måste) då de flesta spädbarnsföräldrar är livrädda för svinis och därför är noga m hygien. Jag får väl bli varse om resonemanget håller imorgon.

Nu vill uppenbarligen Isa skriva något, hon blir så jävla lack på att bara sitta i knät och stirra in i skärmen utan att få ur sig vad hon vill delge folket. Så håll till godo:

jvjuryhj gu     u      bu    hjcy hjc  5vg54  mö b   m       bv fh      g                              b bbbbbbbbbbbbjhyu

( Betyer ungefär "Mamma mamma mamma, nu går vi och leker med mig istället - det är roligare")
//Isa, tycker om space.

Bolla inte barnet i luften samtidigt som du tittar upp på henne EFTER att hon har ätit gröt./Patrik, nykräkt.

Så kan jag berätta att vi äter en del gröt...


Vi softar i soffan...


Vi sover på varandra (Ja, ni får vrida huvudet - det där med mobiluppladdningar och rotation är inte så lätt så jag sket i det)


Och vi äter apelsin (som vi spyr upp igen - inte så smart av mamman att mata ungen med stark apelsin, men hennes minspel blir ju så roligt)

Ja, that´s about it. Och sen övar vi på att säga "mamma" lite också.

//Anna, sliten.

Jag väntar på att Isa ska vakna så att jag kan fortsätta med min favoritsysselsättning: Att lyssna på när hon säger "Mammamammamamma!" Jo! Det är sant. Hon kan det nu. Hon är ett geni.

//Anna, lagomt hysteriskt stolt.

Jag stack på sån där babymassage igår igen. Och när alla mammor, som brukligt, i falsett sjunger AJ LAAAAVVV JOOOOOO och masserar sina barns magar tittade jag och Isa under lugg på varandra och log. Isa frågade vid tillfälle, när vi var ensamma, om dom andra mammorna var galna. Och jag var tvungen att säga sanningen. "Ja, min dotter - dom är GALNA!"

Sen började jämförelsetävlingarna och när mamman bredvid mig upptäckte Isas risgryn skrek hon ut i lokalen att en unge fått tänder! Vem mer, vem mer?? Men inga andra hade fått tänder och mammorna tittade ont på mig som att jag kanske smusslade steroider i bröstmjölken. När barnmorskan sedan sa att Isa ju faktiskt var äldst och att det var rätt normal tid att få sina första tänder (men o så normalt att det dröjer länge också) så pustade vargarna ut.

Sen kom det in en lite yngre mamma. Hon kom försent och ursäktade sig så väldigt, satte sig bredvid mig och log. Jag blev glad - kanske hade jag hittat en jämlike. Vi kanske kunde bli vänner? Jag kanske kunde slippa få förakta henne? Och hon var jättetrevlig. Satte igång och mala på om hur hon stoppade ungen med massa olika mat trots att den var för liten och hur hon sket i vem som sa vad så länge hennes barn var tyst och glad. Och det var så befriande. Befriande i den mening att hon var fulkomligt obrydd över de andras förmaningar och visa ord. Jag kan lyssna på barnmorskan, sa hon. Men sen lyssnar jag en hel del på min bebis och på mig själv också. Hallelulja! Och i mitt sinne tänkte jag att det var vi, unga mödrar, systrar, jämlikar, mot vargarna.

Hon fortsatte mala på om hur hennes kille var så trött så trött på nätterna och inte hade hjälpt till någonting sedan bebisen var nyfödd och jag morrade och fräste och sa att hon fick sätta ner foten och så tänkte jag att han verkar vara ett svin - stackars min jämlike! Vi pratade en stund och efter ett tag säger hon att; "Ja, min kille är ju iofs bara 18 så han kanske inte har mognat riktigt än. Hur gammal är din kille?"

Där dog samtalet lite. Jag svarade att min kille var 36 och då tittade hon på mig med avsky (jo! på riktigt! avsky!) och sa med medlidande i rösten; "Jahaaaaaa...." Jag såg hur hennes inre arbetade febrilt med att försöka bedöma min ålder och jag började med ens försöka kartlägga hur gammal hon kunde vara. Jag tror att jag vann den tävlingen. Hon var nitton och vad jag kunde utröna gav hon upp åldersgissadet till förmån för "Hon är en gammal, gammal tant".

Och jag såg mig om i rummet och förstod att jag kanske tillhörde mittenregionen av åldersfördelningen i vår mammagrupp. Så i ren frustration berättade jag än en gång om hur man borstar tänderna på sitt barn. För mitt barn hade ju iallafall tänder.

Ett varningens finger åter igen: Det är det här mammagrupperna gör med en.... Om jag inte passar mig så kommer jag nästa gång sitta och köra i falsett med dom andra: AAJJJ LAAAVVV JOOOOOOO.

//Anna, åldersdissad.

Det blir inte så mycket bloggat, jag vet. Det är mest för att det inte händer så mycket på hemmafronten. Bara barnrelaterat i stort sett. Jag funderade på det där igår när jag skulle gå och fika med en kompis. Hon tyckte att jag kunde klä på Isa medans hon sov och sedan tjorva ner henne i vagnen och knalla iväg.

Jag försökte att inte låta sådär mästrande som förstagångsföräldrar ofta gör men hade svårt att inte säga något i stil med; "Ja, jag känner ju min dotter...Det där fungerar inte...Vänta bara tills du själv...Blablabla." För det var bland det värsta jag visste innan jag själv hade barn.

Sedan får man lätt på nöten av en andra- eller tredjegångsförälder som berättar för en att "si och så ska man inte göra - det kommer straffa sig". Eller att "jaaa, jag minns hur vi också gjorde sådär på den tiden vi bara hade ett barn. Tänk så mycket man lärt sig..."

Dessutom anser dessa föräldrar ofta att man är överpräktig och vet allt om barn bara för att man fått ett eget och nu ska man tala om precis hur läget ligger - för nu är man ju mitt i den erfarenheten själv.

Det verkar som att när det kommer till barn så har man aldrig en fristad. Allas åsikter ska räknas (för vi är så öppna och mogna och allting är okej hela tiden) och alla får göra som dom vill och allas barn är lika värda osv osv.

Å andra sidan har alla den här åsikten som ska räknas, vilket kan bli jävligt jobbigt i längden. Det resulterar i den här formen av prestigekamp där man sällan lyssnar på varandra utan försöker hävda sig och sin rätt och sina egna erfarenheter.

Jag har hamnat i någon form av dilemma där jag har svårt att prata om barn och allt som hör därtill för jag stör mig så ofantligt på diskursen - istället för att bara prata och ventilera. Därför använder jag bloggforumet (och ni som tycker det är trist får pusha Patrik till att skriva om verkligheten därute ;)) för här är det jag som bestämmer och får jag kommentarer jag inte pallar kan jag alltid radera dom.

//Anna - i väntan på systerdöttar.

Jag har ett sproilans nytt intresse nu när Patrik inte är hemma och kan underhålla mig om dagarna. Förutom att leka "Håll i mig nära och hårt"-leken med Isa så hittade jag programmet Windows movie maker och nu har jag filmat och fotat en massa och klippt ihop till en  mindre vacker historia - men roligt är det.

Nu till problemet: Jag kan varken spara filmen som en fil på datorn, än mindre skriva ut den på en CD. Är det någon som vet hur man ska bära sig åt så mottages tips mer än gärna.

//Anna, blivande filmproducent.

Ah, det blir inte mycket bloggat när Patrik jobbar alltså. Isabel vill leka en ny lek. Den heter:

"Låt oss hålla fast varandra hårt hårt hårt, så hårt så att ingen kan smita ifrån den andra ens för ett kort ögonblick."

Samtidigt leker vi även:

"Låt oss inte sitta still mer än tre sekunder och låtom oss enkomt leka med varandra och inte en massa dumma leksaker, annars ska vi skrika halsen ur oss."

Det leker vi.

//Anna, lekmästaren

Anna tråkade ut isa då hon spelade gitarr för henne. Så Isa flydde till sömnen, smart drag då hon laddar för babymassagen snart. /Patrik, snart ensam

Jag har nu 40 minuter på mig att kira en look som inte säger "Jag har sovit fem timmar för lite inatt eftersom min dotter behövde bajsa och tog hela natten på sig att ordna en fylld blöja till mig". Jag ska träffa min egnenvalda mammagrupp på stan. Eftersom jag har äldsta barnet är jag per automatik själutnämnd chef och kan därför berätta för de ovetande hur man ska ta hand om ett barn, vad som kommer hända sen och vilka fel och brister deras ungar har samt vad dom gör fel i sin uppfostran. Och just idag är jag härligt upplagd för det. Ena tjejen ringde igår och beklagade sig över sin son som hade haft en tuff natt och hon  var så trött. Jag berättade såklart att Isa sovit i sin egen säng två nätter i rad med bara ett enda avbrott för amning. Och nu skulle jag tvunget få det insparkat i ansiktet alltså, med natten från den mörka sidan i bagaget. Uppblåstheten straffar sig själv eller hur det var.

Vidare rapporteras det, förutom halvpissigt humör, halvpissigt väder är i stan så jag tänker kanske inte ta en promenad in till stan som jag först tänkt utan tjorva ner barnet i bilen istället. Då spar jag 20 minuter till som jag kan spendera med att skriva halvtaskiga blogginlägg.

//Anna, inte helt 100