Jag hade ju en liten tanke, som sedemera visade sig vara väldigt infantil, om att jag och Isa skulle gå på babyrytmik. Sjunga lite sånger, läsa lite ramsor, lyssna på olika instrument osv. Så vi knallade dit och redan innanför dörrarna borde jag anat ugglorna och vänt om igen. Det andades inte bara vanligt kristet, det andades fanatiskt kristet och när vi klev in i rytmiksalen och satte igång var började Isa gråta och jag grät inombords.

Vi hälsades välkomna med en sång om att gud vakade över våra barn och gud älskade uppenbarligen just mitt barn mer än jag själv. Jag sjöng lite tyst i Isas öra att det var inte sant - jag och Patrik var dom som höll mest koll på henne och älskade henne mest. Sen fortsatte spektaklet.

Det finns en sak jag inte klarar av och det är att samla en hoper jätteosäkra människor som ska sjunga, dansa och VARA GLADA tillsammans - när man inte ens känner varandra. Nu finns det en sak jag klarar ännu sämre - det är när man samlar samma människor tillsammans med sina bebisar på detta vis. Okej för mammagrupperna där man kan välja vad man ska säga, om man ska säga något och i så fall till vem man ska säga det. Här fanns ingen valmöjlighet. Det var bara att vackert genomlida "bakabakalitenkaka", "springeftervatten" och "fåret säger bääääääähääähäähäähääh". Det är något hysteriskt roligt över vuxna människor i ring som mumlar barnsånger lite försynt.

Så vad tyckte vi då?

Jag hatade det mer än jag någonsin kommer hata mammagrupper. Mammagrupper kan delas in i individer som i sig kan vara trevliga att spendera tid med, om än under speciella förutsättningar. Babyrytmik är piss och skit och pannkaka på alla sätt.
Isa var chockad och otålig och när vi skulle lyfta barnet "så högt så högt upp i luften" och sedan sänka det "fort fort ner i marken" i ultrarapid tittade hon på mig som att jag vore en idiot (vilket jag även kände mig som). Försök inte lura i mig att ens förstagångsföräldrar är så mjäkiga med sina bebisar så att dom tror att det ska hisna i magen om man tar en halvminut på sig att höja och sänka ungen. Spybebis eller inte, nog kastas dom omkring lite mer burdust även i andra familjer?
Sjunga sånger, dansa och läsa fåniga ramsor klarar vi bra så mycket bättre hemma - då kan jag få vara hämningslös och Isa kan tycka att det är roligt. Det här var ett fiasko utan dess like. Det är inte ens värt att gå tillbaks för att få blogguppslag eftersom det bara var en riktigt obehaglig stämning i hela gruppen då jag gissar att många andra kände sig lika jävla obekväma och töntiga som jag.

Det hela avslutades med ett litet ord om hur gud åter vakade över min dotter och jag fick åter igen säga att det var främst jag som vakade över hene på dagarna.

Usch, jag är upprörd. Men nu har vi provat det också så då kan vi lägga det till handlingarna.

//Anna, inte imponerad.