Ja, jag gick alltså och mammagruppade mig idag. När jag först anlände till BVC:s väntrum ansåg jag nog att mitt skämt om att besöket skulle vara en form av straff infriades till kallhamrad sanning. I tio minuter lyssnade jag på väsentligheter såsom "Men inte kan väl han väga så mycket som sex kilo? Inte då när min väger femochetthalvt inte." och "Använder du verkligen dom där blöjorna? Nä, usch jag har minsann hört att det är massvis med onda kemikalier i dom där" och "Jaså, din vill bara ligga på mage. Men det är väl inte bra? Dom måste ju sova på rygg nuförtiden" (Nuförtiden??!! I rest my case.

Men sen förflyttade vi oss in i rummet som påminde mig om min egen dagistid i kuddrummet och allting strukturerades upp och kändes lite mer lättsamt och uppsluppet. De två barnmorskorna stegade in i lokalen och hälsade igenkännande på alla. Ja, utom mig och Isa då, vi hade ju inte gått i samma föräldragrupp. Inte grupperat oss alls innan faktiskt. Så vi fick presentera oss lite snabbt och några mammor log välkomnande åt oss, vissa andra frågade undrande hur vi klarat oss utan föräldrautbildning (jag fick bita mig en och två gånger i tungan för att inte svara något i stil med "Nä, vi kör på känsla. Du vet tvättar ungen med högtrycken och matar henne med rostat bröd varje natt.") och så var det den kristnaste uppsynen av mammor jag sett som i högljudd falsett skrek i mitt öra hur fantastiskt det var att gruppen välsignats med ännu en medlem. Trevligt m a o.

Så körde vi igenom allas förlossningsberättelser. En halvt makaber känsla att sitta och lyssna på alla andras blod, bajs och smärtupplevelser och en helt makaber känsla när turen kom till mig och jag lite generat sa att det gick ju bra, hon kom ju ut som ni ser och det gjorde ont som det skulle. När det ställdes frågor om smärtlindring, utdrivningsfaser och bristningar i underlivet väjde jag skickligt undan och pratade på om stunderna före och efter själva förlossningen. Jag var nog rätt tråkig för barnmorskan räddade mig till slut och sa att inte alla trivs med att berätta om just själva förlossningen inför okända människor. Just det.

Sedan hann vi inte mycket mer. Alla ville helst komma in på sina förlossningar om och om igen nämligen. Särskilt mamman som fick kejsarsnitt och inte kunde amma och trots allas mekännande och ödmjuka kommentarer till hennes berättelser ville hon tvunget förmana om att man inte fick döma henne för att hon inte kunde amma. Hon fick mer medhåll vilket resulterade i ännu fler förmaningar.

Det berättades vilket café i Karlstad som var mest barnvänligt, i vilken kommun man skulle babysimma och vilken barnmorska på eftervårdsavdelningen som uppenbarligen var dum i huvudet. Isa ville som vanligt stå upprätt under hela sektmötet, vilket hon också fick, och vi fick gång efter annan höra att så små spädbarn inte kan stå eller bära sin egen vikt och jag bad om ursäkt för att jag inte visste det och lovade att snarast se till att Isa slutar med detta.

Sammanfattningsvis var det helt okej, ganska snälla och vänliga människor och ganska trevligt men nästa gång hoppas jag på den där utlovade babymassagen istället för en massa dösnack om förlossningar. Att jag sedan kommer ha kvar horn i sidan till alla kommentarer om vilka fel än den ena än den andra mamman gör med sitt barn står jag för.

Nu kom min spansktalande man hem och barnet sover så nu blir det nån form av avslappningsövning i soffan för min del.

//Anna, grupperad.