Jag stjäl en tankegång som jag fick presenterad för mig igår. Jag stjäl den för att jag tycker att den är bra och jag bara älskar när någon vattnar min kvarn.

Appropå självhjälpsgurus a la Mia vadhonnuheter och Kay Pollak och Paul Choello osv osv så vet ni ungefär vad jag tycker om dessa. Gemene man har "Carpe diem" antingen som svanktatuering eller påklistrat lite halvläckert på en fondvägg (som gärna har nån bakgrundsfärg som heter "Latte" eller "Kaffe" eller "en nyans av brunt"). Är man bitter och cynisk i dessa människors sällskap och vill diskutera sin ångest, livsåskådning eller tandläkarvädersvardagen i allmänhet svänger de sig gärna med ännu fler floskler. Här har jag nu fått vatten på den berömda kvarnen då.

"Älska dig själv innan du kan älska andra."

Ursäkta, men vad i hela hala helvetet är det för nys? Vet ni hur jävla svårt det är att älska sig själv? Har ni provat? Det är, citat Härenstam: Felfelfelfelfel! FEL!

Varför skulle jag inte kunna älska andra och bara strunta i att älska mig själv egentligen? Hoppas på att det finns andra som älskar mig tillbaks. Det är det jag behöver när det är som tristast, att bli älskad. Och inte av mig själv. Jag vill bli älskad av andra. Och jag lovar, lovar, dyrt och heligt att jag visst kan älska andra ändå. Jag älskar andra så att det bara skriker om det. Och allt som oftast älskar jag en massa andra människor mer än mig själv.

Vem är det som sitter och hittar på och funderar ut all den här skiten som stackare med taskig självkänsla sedan ska försöka leva efter och blir ännu mer besvikna när de inte lyckas med konststycket att älska sig själva?

Nä fyfaen. Kom igen och se till att älska andra istället och kämpa inte så för att älska er själva om ni inte lyckas. Det går alldeles utmärkt ändå ser ni.

//Anna