Människor är arga. Igen. Det är ofta så. Bland annat är kärlekssökande män och kvinnor arga. Arga för att de blir lurade av scammare (människor på nätet som utger sig för att vara någon annan för att exempelvis lura till sig pengar) på datingsajter. Dom känner sig kränkta - dom rasar . Fy satan så hemskt att behöva oroa sig för att bli avlurad en massa stålars när allt man ville var att hitta den stora kärleken. Datingsajterna försöker jaga scammarna, försöker ta sitt ansvar som det så fint heter. Och de som blir lurade känner att sajterna inte tagit det där ansvaret.

Jag ställer mig lite frågande...

Ett: Är det inte alltid så när man ger sig in i en ny bekantskap, och kanske framförallt en kärleksrelation, att man inte kan vara helt säker på vem man egentligen har med att göra? M a o, finns inte alltid risken att gå på en blåsning?

Två: Om någon ber dig om pengar, kontonummer eller ekonomisk säkerhet, bör du då inte själv tänka efter en extra gång eller kolla upp om du är osäker på vem som frågar? Särskilt om det sker över nätet och du inte träffat personen IRL?

Tre: Vems ansvar är det att undvika att bli lurad i slutänden? Ditt eget eller en internetadministratörs, statens, din mammas eller lurendrejarens?

Jag vet inte. Paltnackar dyker vi alltid på och vi kan försöka ha samhälleliga system och instanser som motverkar, tjänster och arbetsuppdrag som bekämpar eller förebygger men att fullkomligt förlita sig på det - är inte det lite dumt om man får använda sig av ett sådant kraftuttryck?

Att det sedan är jävligt synd, jävligt orättvist och hyfsat tråkigt att människor lurar och utnyttjar varandra - det är en annan sak.

För att jag trodde stenhårt på ett förhållande och för att jag var jätteförälskad miste jag i slutänden ett möblemang och en plasma-TV och stod med några hundratusen i skulder för fräna bilar jag köpt. Inte visste jag det då inte. Men inte kan jag tänka mig att skylla på något annat än min egen naivitet och goda tro. Och det var helt mitt egna val.

Och nu, när jag är ännu mer jätteförälskad, mer än någonsin, och har satsat och investerat ännu mer känslomässigt och livsomvälvande skulle jag aldrig tveka en sekund på att köpa en plasma-TV till Patrik heller, om det nu var det han ville ha och om jag nu hade haft råd. Men som hans lillasyster så fint uttryckte det en kväll i September: Där har han virat fittan kring fel plånbok.

Ska vi nu också vara riktigt cyniska så undrar jag om det finns någon människa som har en kärleksrelationshistorik som inte säger att 100% av gångerna skiter det sig?

//Anna, handlar nästan alltid i god tro.