And here we go again.

Idag vill jag introducera en ny bekantskap i BVC-sammanhang. Den obligatoriska chefslattemamman (CLM - uttalas med fördel "slem"). CLM:en på Västerstrands BVC var en lång, tränad tjej 30 + med kortklippt mörkt hår och förmodligen diverse tatueringar som gjordes i tidiga tonåren och som idag ånras bittert när hon blivit äldre och visare (läs: visast i heeeela världen, eller åtminstone vårdcentralen). CLM:en stegade in i väntrummet med sin hunsade vapendragare (också en obligatorisk figur i dessa sammanhang) och deklamerade högt och tydligt att man bör skriva upp sig på föräldragruppslistan så att man INTE missar något VIKTIGT. Vapendragaren nickade storögt och drog fram sitt ena bröst för att visa att hon minsann inte räds offentlig amning. Hon fick en godkännande blick av chefslattemamman och de satte sig ner för att diskuteralängd, vikt och barnvagnar med resterande väntande. När vapendragaren inte fick fram tutten fort nog så knorrade hennes knodd en aning. Hon sa då, rätt ut i rummet som lite ursäktande - oj, hoppas att det inte sprider sig med tårarna. CLM:en tog genast över och gjorde om ursäktandet till ett uttalande om vad alla därinne borde förstå, nämligen att det hade redan inträffat en gång tidigare så CLM vet minnsan hur det kan gå. CLM fortsatte att proklamera hur det en gång hade gått då hon hade varit på babymassage (så fick hon snyggt in att hon hade gått på babymassage och därmed så steg hennes aktning hos de hunsade massorna ytterliggare) och vapendragaren fortsatte att storögt lyssna och hade sedan länge gett upp alla försök att själv få ursäkta sin bebis hemska beteende.

Barnmorskan kom ut och sade att dem som inte har några frågor kan väga och mäta sitt barn själv här, och så pekade hon på ett bord med våg och sånt. Vapendragaren reste sig efter en godkännande nick ifrån CLM och gick bort och började klä av sitt barn för egenvägning. Vägningen gick som en dans men när det kom till mätningen så knorrade bebisen lite, CLM:en var inte sen att assistera, hon tog sonika över barnet och sträckte ut ungen så att det knakade. Barnet skrek och CLM:en sa någonting som drunknade i barnskrik. Sen fick mamman tillbaks sitt skrämda barn.

Det hade nu blivit CLM:ens tur att träffa BM. När hon gick ut ifrån BM's kontor så var det inte som att hon hade fått svar på frågor därinne utan mer som att hon hade hjälpt BM med något. CLM gick malligt fram till klädhängaren i väntrummet och såg där en napp. Hon frågade med myndig stämma om det var min napp. - nej sa jag, jag använder inte napp. CLM kom av sig och såg på mig som att jag var hälften obegåvad och hälften omogen. - Har NI glömt en napp här? Lite skamset svarade jag att vi inte lagt VÅR napp vid klädhängaren, varvid hon snörpte sin chefsmun och stegade ut till den lyxigaste av lyxvagnar i kapprummet och la ner sin guldklimp till bebis.

Patrik sa senare att det här med föräldragrupper skulle varit intresant att studera mer ingående men risken finns ju att man dras in i helvetet själv. Han jämförde det med långgolf. Alltså - något man föraktar och anser vara förkastligt och bara av den anledningen inte törs prova på utifall att man skulle tycka om det.

//Anna

(btw. vill man bara inte skrika att ALLA ungar har växt på längden, gått upp i vikt och är pruttiga i magen i ett sånt där väntrum??)