Jag orkade bara inte...
Vi har några prickar i skinnet på barnet som kanske borde få sig ett utlåtande från någon barnmorska tänkte jag. Därför var planen att gå till BVC och samtidigt få den där mätningen på barnets tillväxt. Men, som sagt, jag orkade inte...

Däremot har jag tänkt på lattemammorna och det räcker med att föreställa sig hur bossen i väntrummet stegar in med sin perfekta son som har på sig det senaste inom babymodet. Med sin översittarblick klappar hon de inte fullt så modemedvetna mammorna på huvudet genom att högtradigt starta diskussionen kring Polarn och Pyret och hur old news deras trender är. Mammorna som klär sina små i icke-matchning samt ÄRVDA kläder, eller helt enkelt kläder köpt på H&M´s rea ägnar hon inte ens översittarblicken. Dom är redan borta, utom all räddning...

Så, till prickarna. Jag tänkte (i min sedvanliga ENFALD) att man kunde söka lite tips på nätet. Särskilt som ett barnmorskeutlåtande idag är lika tillförlitligt som Patrik i en bullfabrik. Nätet. Hur tänkte jag?? Faktiskt. Inte alls.
Antingen står barnmorskeråden på familjesidorna och det är ju likadant som att gå till BVC ellerså hamnar man på forumen som är likadant som att sitta i väntrummet på BVC. Jag slutade läsa en tråd efter inlägget som börjar "Senaste veckan har Måns blivit en riktig salami..." Så nu är jag lika jäkla frustrerad ändå och dom där prickarna struntar jag i. Isabel mår bra och vi ska till läkaren den trettonde. En barnläkare borde man väl lita på, eller? (För läkare ska man ju alltid lita på).

En gång blev jag kär i en kille som hade en "to do"-lista på kylskåpet. Där stod en mening:
Bli bättre på att hantera frustration.

Idag är jag kär i en kille som undrade om det inte var så att man aldrig kunde bli bättre på att hantera frustration. För om man kan hantera frustration, då finns den väl inte? Är inte själva kärnan i frustrationen att den inte går att hantera?

//Anna, frustrerad (som vanligt)