Eftersom vi, för tillfället, har extremt lite att syssla med om dagarna (som inte innefattar bajs eller amning) så hamnar vi lätt i små men ack så intressanta diskussioner med varandra. Igår funderade vi på hur man kunde utveckla sitt sätt att gå folk på nerverna och vilka människor som kan stå som förebilder som måste vara extremt enerverande för sin omgivning. Hör och häpna, Ty Pennington kom på tal.

Vi tänkte anamma hans sätt att förhålla sig till människor och det kommer väl att se ut ungefär på följande vis:

*Vi kommer ALLTID att kila runt med en megafon och bygghjälmar som attribut.

*Vi kommer ALLTID att skrika i megafonen undantaget de stunder då vi vill få folk att lipa. Då kommer vi sänka rösten till "för lång kväll med för mycket wiskey och cigg på krogen - läge" och peta oss själva i ögonen för att framkalla den där vattniga hundblicken.

*Vi kommer ALLTID att stega in i folks hem med frasen "Heeeellooooooo *******(respektive efternamn) family!!!!" gastandes i megafonen.

*Vi kommer ALLTID att , så fort vi ser en buss, agera galna och skrika i megafonen: "MOVE THAT BUS!!!!"

*Vi kommer ALDRIG att kamma håret igen. (Patrik kommer införskaffa peruk till förmån för denna punkt)

*Vi kommer ALDRIG att låta andra människor komma till tals längre än tio sekunder innan vi bryter av och inflikar vår egna, lite tuffare, version av vad vi tror personen i fråga vill säga.

*Vi kommer ALLTID att lyssna på andras snyfthistorier och vidareberätta dom med extra krydda a la "Han har alltså brytit nacken en miljard gånger och ändå räddat livet på femhundra poliser i Amerika" och när folk undrar om det inte var så att den där någon egentligen brytit lillfingret och räddat livet på en gädda gastar vi bara i megafonen: "Heeeelloooo...." osv.

Jag tror att vi måste sluta hänga på den där byggarbetsplatsen ute på Hammarö.....

//Anna, odlar pipskägg.