Vi laddar inför stockholmsresan i helgen. Isa har rakt ingen lust att vara längre ifrån sin mamma än tre centimeter nuförtiden så vi slipper släpa med vagn i bilen har vi just kommit fram till. Jag tänker ändå pröva mig på en promenad strax och som vanligt kommer det förmodligen sluta med att jag får skjuta en tom vagn framför mig och ha skruttungen i sjalen och gå där och försöka, att enbart med blicken, kommunicera till förbipasserande att jag minsann inte har två åkdon i onödan utan jag skulle bara försöka en gång till och så blev det såhär och nu känner jag mig jättedum.

Jag har blivit så JÄVLA nojjig efter barnaföderiet. Tröttsamt nojjig. På det viset att jag verkligen, på riktigt, tror att alla runtomkring mig tycker illa om mig och vill mig ont. Jag ser helt plötsligt alla andra mammor som hotfulla lattemammor som vet bäst istället för att inse att det kanske bara är en droppe i havet som är såna och de flesta är aldeles tråkigt normala, som jag. Men, nä. Jag jagas av en slags paranoia som säger mig att ALLA ,precis ALLA är ute efter att sänka mig och bryta ner mig. Därför är jag så jävla sur.

Folk informerar om förlossningsdepressioner, hormonomställningar, baby blues, trötthet och uppgivenhet. Men inte fan har nån sagt att man kan bli helt jävla störd, psykiskt instabil och paranoid på kuppen. Det mest kränkande i kråksången och det jag förmodligen borde skämmas över är väl att jag inte är ett dugg orolig för barnet. Isa är den starkaste och finaste människan jag träffat. Nä, det är mig själv jag är orolig över. Men det får man väl inte heller va... Äh, nu går jag innan jag nojjar vidare över det också.

//Anna, rubbad.