Jag har sagt det förut och jag säger det igen:  "- En idealist kan aldrig vara en realist." Jag ser det på jobbet, inom politiken och hos människor omkring mig. En tanke om hur det borde vara men inte är. Människor som lever och agerar mer eller mindre efter sina ideal. Människor som blir upprörda när andra inte anpassar sig efter dessa ideal, människor som stör sig på att andra inte delar deras ideal. Jag säger det igen, en idealist kan inte vara en realist. Den värld vi lever i är inte optimal, ett ideal är en tanke om det perfekta, den upphöjda sanningen, om man så vill.

Det funkar på en fundamentalist också, för mig konnoterar det begreppet en starkare form av idealism, var gränsen mellan de båda går är väl subjektivt. Men en idealist kanske protesterar eller varför inte, bloggar om sina tankar och sin frustration över varför saker och ting inte är som det borde så kanske fundamentalisten går och spränger sig själv eller andra för sin övertygelse. som sagt, gränsen är subjektiv.

Bristen hos båda typer av människor skulle hur konstigt det än låter vara en slags samhällig empati. Avsaknad av förmåga att känna in andra och att ha en förståelse för andra människors prioriteringar och viljor. Den idealistiska människan ser inte till andra, ser inte för det stämmer inte med hur det borde vara. Den ser bara felen andra gör, felen enligt det ideala facit som saknar en verklighetsförankring. Kan inte idealet vara verkligt då? Jo, men det finns allt för många variabler att ta hänsyn till för att tillståndet skall vara beständigt. 

Heminway utryckte sig så här om idealism: "En idealist är en människa som av det faktum att en ros doftar bättre än kål drar slutsaten att en soppa av rosor också smakar bättre" 

//Patrik, slow day.