Eftersom småfolk ändå inte ska vända sig till vårdcentralen med sina sjukomshistorier, utan barnakuten, tyckte vi att det var ett roligt sätt att spendera Lördagseftermiddagen på. Vi åkte alltså in med vår hostande bebis och var förberedda på en massa gråt och obehag (sjukhus är aldrig skoj). Men det är bättre att ta tjuren vid hornen tänkte vi. Jag fick otäcka vibbar av föregående veckors rännande i sjuk miljö och mindes hur trist och sjuk jag var på akutens och vårdcentralens britsar.


Vår dotter däremot ansåg att det var såhär roligt att få åka in till sjukhuset! Och när sköterskan skulle ta den otäcka tempen förvarnade hon oss om att barn brukar tycka det är jätteobehagligt och trist. Isa skrattade sig igenom tempmätningen, flinade upp sig för farbror doktorn och smågosade sig igenom undersökningen. Inte en enda hostning kunde hon förmå sig till heller. Som tur var tog farbror doktorn oss på allvar ändå och vi blev hemskickade med lite goda råd och ordinationen självläkning. Skamset konstaterade vi själva att hon nog mest led av syndromet oroliga förstagångsföräldrar. Nåväl, vi är så gott som friska snart, hela familjen. Då blir det kanske lite bättre bloggat också.

//Anna, hoppas på tidig kväll ikväll.