Hon bara ligger där på sängen/där på soffan/där på golvet/där på skötbordet och pratar och pratar och tittar mig innerligt i ögonen och ler det där jävla fina oförstörda leendet som är helt skamlöst och fyllt till bredden med obegränsad kärlek. Och jag tar ett steg tillbaka. Och leendet förvrids till en grimas och det bubblande pratet förändras till något gällare och lite gnälligare. Jag backar ett steg till och gnysslet ändrar karaktär igen. Stegrar i tonläge och ökar i kraft och grimasen eskalerar till ett grin och hennes ögon smalnar av och krokodiltårarna bryter fram. Ännu ett steg tillbaks (nu är jag väldigt nära telefonen som ringer) och katastrofen är ett faktum. Grinet har övergått i gallskrik, i ett ändlöst vrål som varvas med brutal andhämtning och hennes ansikte är illrött och nersudlat av tårar. Två snabba, snabba steg fram och hon tystnar, hennes ansikte återfår en mer mänsklig färgton och hon ler sitt största leende, sträcker en liten näve mot mig som jag ska hålla fast i resten av dagen, gärna sådär hårt så att det inte längre kan urskiljas vad som är jag och vad som är hon. För det är tydligen jävligt onödigt och jävligt ångestfyllt. Men hon ler. Så låt telefonen ringa då.

//Anna, den allra bästa personen i någons liv för tillfället