Så det är vad jag ska. Jag ska älta och outa mitt usla föräldraskap.

Idag har jag misshandlat mitt barn. Inte en, utan två gånger. Och hon grät och skrek och jag grät mest nu ikväll, efter att hon lagt sig. Först var det den där promenaden. Och vi tjatar på varandra att vara noga med mössa på ungen (Nej, hon har fortfarande inget hår, det ska vara så på den modellen uppenbarligen). Hennes lilla mössa har två små öron som ska överlappa hennes autentiska öron. Så jag drog noga i vad jag trodde var mössörat, för att det skulle täcka bra. Problemet var mest att det inte var mössörat jag drog i, utan hennes riktiga. Detta gav mig fasansfulla samvetskval hela eftermiddagen men till slut kom jag över det lagom till kvällsläggningen.

Hon somnade i min famn och jag bar in henne i hennes säng. För att rätta till lite lakan och strunt så la jag henne ovanpå täcket i sängen. Täcket var lite ihopknölat och ungen vaknade till lite halvt samt gjorde en halvrullning rätt in i spjälorna på sängen, med lilla huvudet före. Detta resulterade i jordens gallskrik och enmiljard mammatårar (inombords först eftersom jag, i chock, fick trösta knyttet först innan jag kunde böla loss) och en pannbula modell mindre.

Så, en rejäl barnmisshandel alltså. Jag vill inte vara hemmamamma mer. Det borde vara absolut förbjudet för alla under fyllda arton år (vi måste dra gränsen någonstans, eller hur?) att någonsin behöva slå sig, på något sätt, under några omständigheter, åtminstone där föräldern är bidragande orsak till det onda.

//Anna, tvivlaren