Jag stack på sån där babymassage igår igen. Och när alla mammor, som brukligt, i falsett sjunger AJ LAAAAVVV JOOOOOO och masserar sina barns magar tittade jag och Isa under lugg på varandra och log. Isa frågade vid tillfälle, när vi var ensamma, om dom andra mammorna var galna. Och jag var tvungen att säga sanningen. "Ja, min dotter - dom är GALNA!"

Sen började jämförelsetävlingarna och när mamman bredvid mig upptäckte Isas risgryn skrek hon ut i lokalen att en unge fått tänder! Vem mer, vem mer?? Men inga andra hade fått tänder och mammorna tittade ont på mig som att jag kanske smusslade steroider i bröstmjölken. När barnmorskan sedan sa att Isa ju faktiskt var äldst och att det var rätt normal tid att få sina första tänder (men o så normalt att det dröjer länge också) så pustade vargarna ut.

Sen kom det in en lite yngre mamma. Hon kom försent och ursäktade sig så väldigt, satte sig bredvid mig och log. Jag blev glad - kanske hade jag hittat en jämlike. Vi kanske kunde bli vänner? Jag kanske kunde slippa få förakta henne? Och hon var jättetrevlig. Satte igång och mala på om hur hon stoppade ungen med massa olika mat trots att den var för liten och hur hon sket i vem som sa vad så länge hennes barn var tyst och glad. Och det var så befriande. Befriande i den mening att hon var fulkomligt obrydd över de andras förmaningar och visa ord. Jag kan lyssna på barnmorskan, sa hon. Men sen lyssnar jag en hel del på min bebis och på mig själv också. Hallelulja! Och i mitt sinne tänkte jag att det var vi, unga mödrar, systrar, jämlikar, mot vargarna.

Hon fortsatte mala på om hur hennes kille var så trött så trött på nätterna och inte hade hjälpt till någonting sedan bebisen var nyfödd och jag morrade och fräste och sa att hon fick sätta ner foten och så tänkte jag att han verkar vara ett svin - stackars min jämlike! Vi pratade en stund och efter ett tag säger hon att; "Ja, min kille är ju iofs bara 18 så han kanske inte har mognat riktigt än. Hur gammal är din kille?"

Där dog samtalet lite. Jag svarade att min kille var 36 och då tittade hon på mig med avsky (jo! på riktigt! avsky!) och sa med medlidande i rösten; "Jahaaaaaa...." Jag såg hur hennes inre arbetade febrilt med att försöka bedöma min ålder och jag började med ens försöka kartlägga hur gammal hon kunde vara. Jag tror att jag vann den tävlingen. Hon var nitton och vad jag kunde utröna gav hon upp åldersgissadet till förmån för "Hon är en gammal, gammal tant".

Och jag såg mig om i rummet och förstod att jag kanske tillhörde mittenregionen av åldersfördelningen i vår mammagrupp. Så i ren frustration berättade jag än en gång om hur man borstar tänderna på sitt barn. För mitt barn hade ju iallafall tänder.

Ett varningens finger åter igen: Det är det här mammagrupperna gör med en.... Om jag inte passar mig så kommer jag nästa gång sitta och köra i falsett med dom andra: AAJJJ LAAAVVV JOOOOOOO.

//Anna, åldersdissad.