Jag läser lite bloggar och lite artiklar på nätet. Om "allt och ingenting" och om "bara lilla jag" hadlar de flesta. Och jag blir arg och bitter för att jag själv inte kan nöja mig med att vilja vara den medelmåtta jag är. Jag blir trött på att alla har det så husligt och fint och bakbrödigt och pysselsyssligt och myyyyspyyysigt och rosenrött. Men mest av allt blir jag trött på att dom trivs! Eller det är fel, jag blir arg på att jag blir trött på att dom trivs. Jag blir avundsjuk och kräkless på att dom har det bra och verkar nöjda med sina liv.

Vidare läser jag en del som människor skrivit som är fantastiskt, djupt och innerligt och smart och ballt och häftigt och nytänkande, analyserande och träffande. Och jag blir trött på alla som ska vara så speciella och fantastiska. Jag blir trött på att jag blir arg på alla som är fantastiska och speciella och smarta och coola. Jag blir avundsjuk för att jag själv inte lyckas åstakomma texter som är nerpräntade djupsinniga tankar, som får folk att fundera.

Mest av allt blir jag trött, arg och avundsjuk på att jag inte kan veta vilket ben jag ska stå på. På att jag egentligen är nöjd över att andra verkar ha det så bra, oavsett vilken sorts människa man är, men att ajg själv itne kan se mig som någonting för tillfället. Mina egna funderingar ser ut såhär:

"Undrar om ungen ska bajsa innan vi går ut på promenad"

"Ska jag berätta för syrran att köttfärssåsen som jag bjuder på til lunch har mamma gjort och inte jag. Jag bara sparade lite i frysen?"

"Ska jag tvätta om den där maskinen med tvätt som jag inte hängde igår eller ska kläderna få lukta lite ruttet och unket tills nästa gång dom ska tvättas?"

"Undrar om Patrik träffar någon jag känner på jobbet idag?"

Och sen är det inget mer. Tomt.

//Anna