Isa har just firat sin fars första fars dag genom att sjunga skrik och paniksången i ca tio mil någonstans på vägen mellan Linköping och Örebro. Jo, det var fint gjort tycker vi med. Vi har uforskat, för oss ännu okända, marker i helgen å vi besökte den här staden Linköping där alla uppenbarligen alltid går klädda i maskeraddräkter på gator och torg. Hotell fick det bli - och vi åt och drack upp minibaren då det var omöjligt att få någon mat serverad på hotellet innan 18.30 på kvällen.

- Inte ens en macka? Stod lyckliga familjen undrande men nej var alltså åter svaret.
Så med barnötter och rött vin innanför västen tog vi oss till den beryktade födelsedagsfesten där vi åtminstone blivit utlovade god mat. I väntan på maten gömde vi oss i köket, dels för att ljudnivån var lite på gränsen till hög, dels för att vi kände oss som den där farmorn och farfarn som kommer på studentskivan och är hjärtligt välkomna men som gärna får gå hem snart så supandet kan börja på riktigt.
Det dröjde inte länge innan tre glada studenter gjorde oss sällskap i köket och övade på brunstiga älgläten vilket i sin tur skrämde skiten ur Isa och så var den festen över. Vi tog oss tillbaks till hotellet, fortfarande utan mat i magarna och sövde ner ungen lagom tills festmiddagen torde vara över. Ringde repan och frågade om mat igen men den här gången serverades det inga smörgåsar förrän tidigast 22.00. Så vi väntade snällt tills klockan blev just det och köpte svindyra frukostmackor med ost och paprika samt några öl på rummet.

Sen stack jag tillbaks till festen i en timme igen innan det var dags för en gammal sliten småbarnsmorsa att harva sig åter till hotellet. Andra festdeltagare släntrade hemåt under tiden vi åt frukost i morse.

Men nu har vi testat åtminstone. Kanske jag bör ta reda på till nästa gång ungefär vilken slags middag det rör sig om innan jag släpar med en spädis... (Vill tillägga att utan barnet senare på kvällen var det en alldeles utomordentligt rolig fest). Och Isa odlade sin andra tand under helgen så helt händelselöst var det ju inte.

Nu är vi åter på känd mark - några bilmil rikare. Mälardalen och uppåt känner vi till som våra egna bakfickor men resorna neråt i landet har blivit färre. Nu vet vi hur Östgötarna har det också. Och varför dom väljer att döpa byar och orter till saker som Svennevad eller Järngryta orkar vi inte ta reda på.

//Anna, väldigt väldigt trött