Vi har just kört ut vår besökare från storstan. Han skulle åka hemöver för att jobba(??). Så nu är det åter jag och barnet. Igår gjorde jag mitt första besök på det dyra gymet. Uppvärmningen på nån crosstrainer tog nästan knäcken så jag stod i valet och kvalet med att avbryta efter 20 minuter. Då kommer en sån där ärtig liten kompakt värdinna och upplyser om att man kan öka motståndet på maskinen succesivt om man tycker att det är för lätt. Svettdrypande tackar jag för informationen och försöker smyga mig mot omklädningsrummet när hon haffar mig för att fråga om jag vill ha hjälp med viktmaskinerna. Jag tackar så mycket men säger att min kropp är helt otränad sånär som på långpromenader med sju kilo i bärsjal. Då visar hon mig lite enklare maskiner i en cirkelträning. Dessa går enbart på huydralik så man kan bestämma själv hur hårt man bill träna, dessutom är de skonsamma för leder och otränade muskler. Jag köper hennes argument och hon går igenom maskinerna.

Här sitter jag sedan i en kvart och tränar igenom kroppen och känner mig plötsligt jävligt stark och häftig som kommit igång med träningen. Endorfinerna rusar och jag bestämmer mig för ett varv till i cirkelträningen - jag är ju kung på det här! Dessutom sitter jag själv i cirkeln så jag kan bestämme helt och hållet vilka maskiner jag faktiskt mäktar med ännu en extra gång. Förbi mig knallar människa på människa och tittar på mig och jag ser hur om tänker att jag ser stark, smärt och smal ut och jag tar i lite extra så fort någon är i närheten.

Så ringer telefonen och Isas mormor överröstas av gallskriket från min avkomma som signalerat att det uppenbarligen är dags att trolla tillbaks mamman igen. Jag torkar svetten ur pannan med en av Isas spytrasor och sträcker på ryggen när jag går från maskinerna. Ännu en cool värdinna frågar om det gick bra och jag fyrar av ett leende som säger: Ingen match!

När jag kliver ut från omklädningsrummet tittar jag ännu en gång mot de erövrade maskinerna och upptäcker en stor skylt i mitten där det står "Easy line" och en massa gamla, gamla människor med leenden och bullmagar ler mot mig på affischen. Jag har alltså bemästrat pensionärernas träningsmaskiner och anledningen till att jag satt där själv var så enkel som att ingen annan (inte ens 50 + arna som var där) ansåg att det var träning tuff nog. Och värdinnorna log nog mest av medlidande.

Jag är och förblir en svagis men jag tänker pallra mig dit på Söndag igen och då ska jag minsann ta mig tre varv runt "Easy line". Sådeså!

//Anna, lägst i gymhierarkin