Idag sprang jag in i min barndomskompis. Vi hängde som ler och långhalm i småskolan (heter det så?) och upp till högstadiet och var varandras skuldkorgar när det hade hittats på jävelskap. Iallafall hade hon med sig sina små och jag kånkade på Isa, så vi stannade till och betraktade våra avkommor och intygade att båda (eller alla tre, hon hade två) var fina exemplar. Så tittar hon mig i ögonen och säger: "Ho ä mä ho?" vilket jag inte riktigt uppfattar och hon testar igen: "Ja mener ho ä tissam?"

Jag tittar förbryllat på min andra vän (också från bygden) som skakar på huvudet. Då artikulerar barndommens vän ut och säger: "HON ÄR TIDIG?"

Jag förstår. Och skäms. Och svarar lite mumlande något om att ja, hon har ju två tänder.

Det här med de dialektala barriärerna är ett problem för mig. Jag känner mig väldigt rotlös när jag inte kan förstå min vän som jag spenderat i stort sett hela min uppväxt med. Jag hann tänka i flera led när hon försökte göra sig förstådd och kom till slut på att jag tänkte på norrländska. Men norrländska pratar jag inte (det har jag aldrig gjort men jag har det norrländska vokabuläret i närminnet) och rikssvenska (om det nu finns något sådant) talar jag inte heller och sammanboende med en storstadsmänniska som svänger sig med svåra ord är jag. Och Värmländskan kommer tillbaka mer och mer men jag är inte där ännu. Jag är i ett dialektalt ingemansland och vet inte hur jag ska ta mig därifrån. Men nu ska jag använda "tissam" (hoppas jag hon sa nu då) nästa gång jag mammagruppar mig.

//Anna, lost in translation.