Det blir inte så mycket bloggat, jag vet. Det är mest för att det inte händer så mycket på hemmafronten. Bara barnrelaterat i stort sett. Jag funderade på det där igår när jag skulle gå och fika med en kompis. Hon tyckte att jag kunde klä på Isa medans hon sov och sedan tjorva ner henne i vagnen och knalla iväg.

Jag försökte att inte låta sådär mästrande som förstagångsföräldrar ofta gör men hade svårt att inte säga något i stil med; "Ja, jag känner ju min dotter...Det där fungerar inte...Vänta bara tills du själv...Blablabla." För det var bland det värsta jag visste innan jag själv hade barn.

Sedan får man lätt på nöten av en andra- eller tredjegångsförälder som berättar för en att "si och så ska man inte göra - det kommer straffa sig". Eller att "jaaa, jag minns hur vi också gjorde sådär på den tiden vi bara hade ett barn. Tänk så mycket man lärt sig..."

Dessutom anser dessa föräldrar ofta att man är överpräktig och vet allt om barn bara för att man fått ett eget och nu ska man tala om precis hur läget ligger - för nu är man ju mitt i den erfarenheten själv.

Det verkar som att när det kommer till barn så har man aldrig en fristad. Allas åsikter ska räknas (för vi är så öppna och mogna och allting är okej hela tiden) och alla får göra som dom vill och allas barn är lika värda osv osv.

Å andra sidan har alla den här åsikten som ska räknas, vilket kan bli jävligt jobbigt i längden. Det resulterar i den här formen av prestigekamp där man sällan lyssnar på varandra utan försöker hävda sig och sin rätt och sina egna erfarenheter.

Jag har hamnat i någon form av dilemma där jag har svårt att prata om barn och allt som hör därtill för jag stör mig så ofantligt på diskursen - istället för att bara prata och ventilera. Därför använder jag bloggforumet (och ni som tycker det är trist får pusha Patrik till att skriva om verkligheten därute ;)) för här är det jag som bestämmer och får jag kommentarer jag inte pallar kan jag alltid radera dom.

//Anna - i väntan på systerdöttar.