Paniken kom krypandes ju närmre jag kom till Stockholm, inte bara för att bilen började hosta norr om Uppsala. Utan mest för att min kropp har en stark avission mot huvudstadens stress, kanske är det självframkallat i och med att varje gång jag vistas här så kastas jag mellan jobb, olika sovplatser samt en känsla av att inte hinna besöka dom man vill eller ska besöka. Jag räcker helt enkelt inte till och det är stressande. Man vill besöka dom man inter har träffat på länge, och man vill besöka dom man har lovat att komma till, men tiden överenstämmer sällan med ens planering och det är där det skiter sig. 

Jag hann i går (kom till stan kring 1600 tiden) att besöka 2 syskon och en förälder, då gick jag ändå och la mig vid 22 tiden,inte illa. I kväll ska jag till nästa anhalt på listan och i morgon innan jobbet ska jag träffa en annan kompis för en fika. Sen efter jobbet har jag lyckats med att samla ihop tre andra kompisar så jag kan träffa dom tillsammans, mycket smartare så. Sen på torsdag ska eller bör jag till Västerås, där skulle det vara trevlig att festa med mina gamla skolkompisar och då kanske jag även skulle kunna svänga förbi morsan så hon inte tror att jag dizzar henne. Det är inte så att jag inte gillar mina kompisar, det är bara så att jag får panik när jag närmar mig Mälardalen/Patrik