Bilden har inget med texten att göra

Eftersom min dyra hustru studerar till att bli expert på diverse kommunikativa strategier så hamnar vi ibland i diskussioner om den smutsiga sidan av kommunikation, nämligen journalistik (märk väl objektiviteten). Hon testar ibland sina rapporter och uppgifter på mig och jag nickar eftertänksamt och kommer med kloka råd om förbättringar, likt en Kim Jong Ill i en operationssal. Igår talade vi om att journalister skall rapportera objektivt, det är tydligen en grundförutsättning för en journalist i dennes yrkesutövning. Detta kom givetvis som en chock för mig eftersom journalister i min värld är röda (åter igen med objektiviteten). 

Den 3e statsmakten skall granska och rapportera sanningar till den stora massan. På så vis kommer ingen att kunna utnyttja sin ställning och därmed rubba den demokratiska balansen. Så långt allt väl, precis som kommunismen verkar det här med journalister bra på pappret.

Probematisering kommer:
Problemet blir när journalisterna själva väljer vad som är objektivt. Den klassiska paradoxen som redan Platon skriver om i sitt verk "Staten", Vem vaktar Väktarna? blir rätt påtaglig. Om Janne Josefsson och Co själva väljer att lyfta fram en oförätt (för det är det alltid) mot den lille människan så redovisas alltid den lilla människans perspektiv/historia. Självklart så blir det en sida av storyn, den sidan som hade fått alla 264 kvinnor i Oprahs publik att tårka en tår av medkännande. Sen kan sanningen vara hur den vill, om bara en sida får redovisa sin story så blir det omöjligt objektivt.

Vad är det då som styr vad som skall rapporteras? Ja, min något cyniska uppfattning är att det som drar mest läsare uppmärksammas mest. Det är alltså en strikt marknadsekonomisk grundprincip som styr vad som skall "rättas till" i samhället. Saknar det ett marknadsvärde som saknar det nyhetsvärde. Det är ju här det brister, är det någon fler än jag som ser det motsägelsefulla rent ideologiskt?/Patrik opartiskt och rättvis