Innan vi somnade igår (eller rättare sagt: innan Patrik somnade ifrån mig igår) så låg vi och samtalade om mina inköp från dagen. Jag hade alltså köpt det mesta i färgen grönt till barnet. Inte av helt många anledningar annat än att valmöjligheterna är så få. Det fanns babyrosa, babyblått, grönt eller beige. Jag själv är inget fan av färgerna rosa, blått eller beige (åtminstone inte i babytonerna) och således återstod bara färgen grön, som dessutom var rätt schysst tycker jag.



Jag ställer mig lite undrande till dagens debatt bland oss vanliga dödliga, där folk å ena sidan vill verka för jämlikhet, jämställdhet (jag är inte helt säker på definitionsskillnaden gällande begreppen) och lika värde oavsett kön samt att könet på en människa inte alls spelar någon roll och att man ska motverka sterotyper och motverka att indela människor i kategorier eller fack. Å den andra sidan tycker samma människor att man inte bara kan, utan kanske till och med bör, klä sin son i babyblått, inreda rummet med bilar och båtar i blå färger, bara för att det är så sött!
Har man en dotter är det nästan att straffa henne genom att inte klä henne i lilarosa flufftyll och inreda barnsängen med rosa små kaniner, tvinga ihop det lilla av hår hon har på huvudet vid tre månaders ålder för att sätta en rosa rosett i.
BARA FÖR ATT DET ÄR GULLIGT!!!
 
Klär man vidare sitt barn i färgen som representerar "det andra könet" (kille i rosa eller tjej i blått) så är det för att visa sitt ställningstagande/vara kärring mot strömmen/krångla till det för andra eller barnet självt osv osv. (argumenten är för fåniga ibland).

Ser man inte paraoxen här?

Könsdebatten kommer fortgå, stereotyper ändras över tid, lååååång tid. Och det är bra. Förändring är utveckling och det är ofta av godo. Är det inte av godo brukar det lösa sig över ännu längre tid. Men jag tycker att det är bra att vi jobbar aktivt med t ex könsfrågor.

Varför är det då så svårt att få slippa undan just färgerna rosa eller blått utan anledning större än att man inte tycker om färgerna?
Sitter det verkligen så hårt rotat det här med färger på små barn?
Är det för att vi är trötta på all annan jämlikhet mellan könen och vill ha kvar en "frizon"??

Och så hörde jag minsann att jag borde göra någonting för min dotter så att det utifrån syns på henne att hon är tjej. För annars kunde man missta henne för kille och då skulle hon bli jättelessen (blablablaosvosvosv).

Till dom personerna kan jag bara säga att fråga gärna om ni är intresserade av vilket kön mitt barn har, fråga antingen vad hon heter eller om hon är en tjej. Då kanske jag berättar det. Om ni är intresserade alltså. För hon kommer förmodligen inte vara lika intresserade av er främlingar i början. Och åtminstone inte intresserade av vad ni tycker hon ser ut som.

Till sist kan jag bara berätta om min första dag på lekis (jag tror det heter sexårsverksamhet idag) då en av mina bästa vänner Martina blev kallad för Martin av lärarinnan. Vi skrattade lite. Så tokigt! Kunde inte fröken se att hon var en tjej?? Sen tänkte vi inte mer på det utan lekte och hade jätteskoj med kortklippta, pojkaktiga, underbart roliga Martina, som sedemera växte upp och blev en alldeles fantastisk tjej/tös/kvinna.

//Anna