Det blir helt enkelt ganska sällan som man tänkt sig. Jag hade en plan för den här flytten. Var sak på sin plats och så. Lugn och ro i några veckor med strukturerad påtande i skåp och garderober. En låda i taget. En lägenhet i taget. Packa ner allting först, flytta alla möbler, städa ur den gamla lägenheten, renovera det som renoveras ska i den nya och packa upp allting i nya lägenheten. Det blev såhär:

Packa ner halva, gamla lägenheten för att sedan snabbt packa om lådorna som  var för tunga, flytta halva möblemanget över till nya lyan samtidigt som väggar spacklas, slipas och målas lite varje dag, dra runt slipdamm och smutsa ner i nya lägenheten, dra dit städgrejjer så att det inte går att städa i skiten i gamla lägenheten, sprid ut kläder precis överallt på båda ställena samt flytta in till mamma under tiden. Fyrtio lådor i taget, inget uppmärkt, allting överallt och samtidigt ingenstans, utveckla stresssår över kroppen, kör in en diskmaskin som inte går att installera eftersom golvet i lägenheten är fusklagt. Som en liten extra bonus slänger vi in en hårt arbetande man som försöker finnas på tre ställen samtidigt och som kapar dyrbara sömntimmar från livet och en psykiskt nerbruten fru som försöker hinna med inhandling, matlagning, renovering och barn och egentligen inte hinner någotdera. 

Den som förefaller klara sig bäst i den här röran är vår fantastiska dotter.

//Anna, lite stressad