Jag mår riktigt illa över den här "hurrikanen", som biståndsministern så fint uttryckte sig i tv, på Haiti. Och nej, jag ligger inte sömnlös över de hundratusentals människor som dödats och de miljontals som drabbats. Och nej, jag engagerar mig inte särskilt mycket mer än att följa viss nyhetsflöde i de vanliga medierna. Det som gör mig illamående är alla floskler och alla jämförelser som fint folk i västvärlden håller på med:

"Ja, jag skänkte 100 kronor via sms"

"Jaha...Jag skänkte minsann en timlön"

"Mhmmmm, jag ska faktiskt skänka mitt sparkapital"

"Jag såg till att skriva på min facebookstatus att jag tyckte synd om alla offer"

"Jag gick med i en facebookgrupp som skulle skänka pengar till Haitioffren men det var lurendrejare... Vilka svin!"

Missförstå mig rätt if you please. Det är jättebra att alla skänker en liten slant till de som verkligen behöver pengarna nu och vägen genom biståndsorganisationer är en enkel och rätt säker väg att gå. Men det är något sjukt över gottandet i andras misär som följer i spåren av en sådan tragedi. Det, och glorifieringen av oss själva när vi varit "duktiga", "snälla" och skänkt av vårat välstånd. Som tur var var det lite färre svenskar som strök med den här gången om man jämför med tsunamikatastrofen. Nu slipper jag åtminstone tävlingen om vem-som-kände-vem-som-faktiskt-var-där-nere.

Det är hemskt. Punkt. Det är jävligt. Punkt. Men får det den stora massan att reflektera särskilt mycket? Jag tror inte det. Det är synd. Punkt.

//Anna