Tillbaks i Edsberg efter outletbesöket. Vi passade på att ¨å på fin restaurang a la pizza hut också. Deras koncept är väl lite som alla lite billigare kedjor inom handeln: Bra service och snabba klipp för att kräma så mycket som möjligt på kortast möjliga tid. Vi beställde deras buffé för 80 spänn stycket och bad att få sitta lite avskilt för att inte störa någon potentiell amningsfientlig gäst och blev visade till den stängda avdelningen där vi kunde få vara lite i fred. So far so good. Först kom diskplockaren och upplyste oss om att vi satt på den stängda avdelningen och vi kunde väl vara så vänliga att flytta på oss. När vi sa att vi fått tillstånd av hovmästaren att sitta ned där bad han om ursäkt och bad oss fortsätta vårt besök. Sedan kom servitrisen och fräste åt oss att stolarna som stod i vägen betydde att avdelningen vi satt oss ned på var stängd och där skulle man minsann inte sitta. Vi svarade samma sak som vi svarat diskpojken och då spände hon ögonen i oss och väste att det sklle hon nog kontrollera. När hon stormat till hovmästaren återvände hon med sammanbiten min och var tystare än Tomtebo i Umeå klockan 05:40 en Tisdagnatt. Hon var inte helt seviceminded kan man väl säga...

Vi strosade in i några fler butiker innan vi upptäckte p-boten och ett larm stod på i alla butiker som skrek ut KOD TUSEN GÄLLER i parti och minut med ca en halv sekunds intervaller. Vi bestämde oss för att vara precis så roliga som bara vi kan vara och frågade expiditerna i varje butik lite ursäktande om dom möjligtvis hade någon aning om vilken kod som gällde nu. I en av de lite dyrare märkesbutikerna existerade uppenbarligen varken humor eller ironi i någon form och en vänlig ung man förklarade för oss i ungefär fem minuter att det var kod tusen som gällde samtidigt som larmet larmade på KOD TUSEN på högsta nivå i bakgrunden.

Sist men inte minst förärade vi ett av våra trogna fans ett hembesök med fika. Ja, vi kan göra sådant på begäran om man ser till att ha kolakakor hemma eller att man har bakat kanelbullar. Det var mycket trevligt och vi snackade lite skit om mammagrupper samt bestämde oss för att göra oss av med en sjal eftersom paret i fråga väntade trampet av små tassar (äckligt, jag vet - men så var det). Lite stinnare av kaffe och kaka och pizza är Patrik nu på väg för att handla kvällsmaten - man måste ju äta! Och jag ska vakta Patriks barn, ovärdigt.

//Anna, mätt