Nu sitter jag här i mina Tarzanfillingar och vågar inte somna. (som i alla dåliga filmer kommer förklaringen iefterhand, alltså nedan).

Jag kan i ett tillstånd av triumf ha råkat säga till min fru att det är jag som är den roliga i familjen. Att hennes humor endast är en spegling av de galna upptåg jag ställer till med. Detta var mindre klokt eftersom det är hon som är den galna i familjen. Hon sög med en galen primats kraft tag i mina å så gamla Dressmann- kalsonger och gjorde sitt bästa för att slita dem i stycken (tror inte att det var en sexuellt invit då hon hela tiden vrålade - döda, döda). Att hon sen inte lyckades tillskriver vi den goda kvalité som märket borgar för. Däremot fick jag som av en händelse tag i ett stycke troskant, och eftersom min humor endast matchas av min styrka så vart hon ett par trosor fattigare. Jag tog vid det tillfället i akt att hoppa ur mina småbyxor och flydde.

5 minuter senare sitter jag i lugn och ro vid datorn, då en skugga tonar upp sig bakom mig, jag ser relexionen i fönstret framför mig. Min blivande fru står där med en sax i handen och droppar någon stencool replik ifrån valfri Clintanrulle. I andra handen har hon mina kalsonger, hon klipper dem i småbitar medan hon stirrar mig stint i ögonen. Det är nästan så att jag hör hennes tankar, - det är din tur sen, - det är din tur sen...Stel av skräck kan jag bara ta på mig de strimlade kalsongerna, jag får knyta ihop resåren framtill och jag kan inte längre öppna dörren i mina kalsonger utan att åka dit för ofredande. Men jag lever...ännu./Patrik, not so safe.